Görans penna

Det pennalistiga förhöret

2011-12-28T00:16:00.004+01:00

En enda naken glödlampa i taket. Råttor pilade över det kala cementgolvet. Bloggpennan satt upprätt på en enkel pinnstol – jag höll på att säga pennstol.

”Så, Bloggis, jag hör att du tänker dig ut på en liten … ska vi säga … resa”, började jag förhöret med olycksbådande stämma.

”Ja”, sa, Bloggpennan, ”jag åker på min vanliga resa till-”

”Åhå”, avbröt jag, ”din VANLIGA resa … jag förstår”. Lent, isande lent, föll mina ord. Mina klackar ekade mot de drypande väggarna där jag stegade framför förhörsoffret. Bloggpennan torkade svetten ur pannan – jag höll på att säga pennan.

”Men jag kommer tillbaka så fort våren är här”, sa han, ”och jag tar med mig deras godaste vaniljglass till dig”.

Mina klackar slutade eka. Jag avbröt mig mitt i steget.

”Och Pennsylvania lär ha den bästa vaniljglassen i hela landet”, fortsatte han. ”För att inte tala om deras pennfodral”, tillade han.

”Strunt i fodralen. Menar du glass på riktig vanilj? Med frasiga rån? Och kanske Zabaione också?”

”Visst”, sa Bloggpennan, ”garanterat äkta och hemgjord. De har fantastisk Strachiatella också-”

”Min käre herr Penna, självklart ska ni åka dit! Låt inte mig hindra, för all del. Och våren är här innan man hinner säga blogspot-punkt-com”.
Jag lade landsfaderligt min arm om honom (ja kanske mitt pekfinger mera), kristallkronan lyste ner på oss med sitt varma sken, småfåglarna kvittrade och en munter brasa sprakade i öppna spisen.

”Tänk, vaniljglass med rån”, sa jag.
”Tänk, det senaste i pennfodral”, sa Bloggis.

Och i cyberrymden är han redan på väg. Men vi ser honom åter så fort den första tussilagon rister sitt rufsiga huvud i diket här hemma, så fort det första vårskriket rullar över bergen, ja till och med innan man hinner säga blogspot-punkt-com.

Nån gång i mars alltså.
.

Första med Fatty

2011-12-22T09:25:00.012+01:00

Önskar God Jul med mitt första ofattbara mys och mysterium med Fatty i,
här slängande över med ena benet i
Mysteriet med den brunna stugan,
Mysteriet med den lugna fugan,
Mysteriet med den bruna druvan,
Mysteriet med den knutna flugan,
Mysteriet med den tunna luvan,
Mysteriet med den svunna flygarn,
Mysteriet med den sjunkna dykarn,
Mysteriet med den skumma smygarn,
Mysteriet med den bundna kyparn,
Mysteriet med den lumpna stryparn,
Mysteriet med den krumma bugarn,
Mysteriet med den dumma ljugarn,
Mysteriet med den trumpna trugarn,
Mysteriet med den skrumpna kryparn,
Mysteriet med den lummiga luman,
Mysteriet med den blunda blygarn,
Mysteriet med försvunna stuvgarn,
Mysteriet med hundra stugbarn,
Mysteriet med den unga duvan,
Mysteriet med den svultna puman,
Mysteriet med den burna sjukan,
Mysteriet med den runna snuvan,
Mysteriet med den glömda gruvan,
Mysteriet med den tömda krukan,
Mysteriet med den ömma frugan,
Mysteriet med den brunna stugan,
som den första boken heter i Enid Blytons serie Mysterieböcker som var det första glittret av äventyr och sång i den öppna pupill som var jag.
.

En säck under

2011-12-20T23:03:00.013+01:00

Jag är i källaren igen för att lägga tillbaka det där häftet "Jullekar och visor" och då faller min blick på ett gammalt tidningsurklipp. Det är antagligen från DN, Namn & Nytt-sidan, författaren är Lotta Olsson. Rubriken ”Nutid är bäst. Efteråt.” Vilken rubrik!
Och en bild, urtavlor som singlar runt i rymden, en text under bilden: ”På en sekund har allt hänt.”

Nåt sånt måste jag ju bara läsa.

Först står det lite om att vi uppfattar tiden olika som gamla och unga, tiden går olika fort. Det håller man ju med om.

Sen går artikeln över till att prata om det euforiska ögonblicket då man står på toppen av Mount Everest, att det då bara är jobbigt. Det euforiska kommer sekunden efteråt – ”livskänslan är som starkast när man tänker tillbaka efteråt”. Det håller man också med om. Den hemska tiden lumpen som är så rolig när man berättar om den. Eller kon som man uppskattar bäst när båset är tomt.

Men så klipper artikeln till med slutklämmen:
"Eller också är det som hunden Joshua tror i Clifford Simaks Science fiction-bok Websters Värld: vi rör oss inte genom tiden, vi färdas inneslutna i en och samma sekund hela livet. Världen en sekund bakom oss är en annan värld i en oändlig räcka stillastående världar. Som en film som uppfattas som rörlig fastän den består av ett antal stillbilder. Det är därför vi betraktar våra minnen utifrån, oförstående. Vi var aldrig med då. Vi är bara med nu. I en sekund som blir allt kortare."

Hjälp, tänker jag, de slutorden tar stryptag på mig, den bloggande resenären i min egen ofattbara existens, innesluten som i en behållare av sekunder och magi, hela tiden en sekund efter mig själv ...

Och runtomkring mig totalt mörker! Som en kolsäck! Blint famlar jag …

Så märker jag att jag är kvar i källaren och ljuset har slocknat. Jag tänder ljuset stilla och smyger snopet tillbaka uppför trapporna igen.

Vilka konstiga saker man hittar i källaren! Nu vet jag inte om jag vågar gå tillbaka dit mer.
.

Kurre & Åsa ska på resa

2011-12-18T23:35:00.016+01:00

Jag vände bloggpennan neråt och – plopp – så landade Kurre på tangentbordet, mitt på K:et.
Jag skakade lite till och – plopp plopp – tumlade Åsa efter, rakt ner på Å:et.

(Kurre) - Va ere om? Vi har …
(Åsa) - … ju knappt vaknat.

- Halloj och gomorron. Vad vill ni veta om mig? Bara fråga på vet ja! Det kvittrade som gemytliga fåglar i mitt bröst. Och med fryntliga ögon betraktade jag de två, där de satt på tangentbordet.
(K)- Det här blir ju alldeles …
(Å)- … fel, helt bakvänt är det.
Kurre gnuggade sig i ena ögat. Och Åsa gnuggade sig i det andra.

- Vill ni att jag ska berätta hur jag firade jul när jag var barn? Jag log mitt huldaste leende. Jo det var så här-
(K) - Men det är ju vi som ska fråga ut dig …
(Å) - … och då ska du berätta, fast du inte vill.

- Javisst ja, jag glömde det, men då kan ni väl sätta igång och fråga mig hur jag firade-
Kurre och Åsa ställde sig upp och skakade på huvudet. Kurre på sitt. Och Åsa på sitt.
(K) - Sorry. Hinner inte. Vi håller på att ….
(Å) - … packa. Bloggis ska ju åka på sin …
(K) - … vanliga resa till Pennsylvania och …
(Å) - … vi får följa med den här gången!

Gemytet avkvittrade med ens i mig. Och med ofryntliga ögon betraktade jag de två där de stod med armarna i sidan. Kurre i sin. Och Åsa i sin.
- Åka? Med Bloggis? Vafalls? På hans VANLIGA resa? Det har han inte sagt nåt om. Och sånt bestämmer inte HAN. Bah! Dubbelt bah!
Harmen och förtrytelsen fick mig att uttrycka mig som en serietidning från tiden då det begav sig.
(K) - Just det. Och vi ska uppträda på Pennsylvania …
(Å) - … Club och jag ska rappa loss och ha gul rosett!

- Jaså minsann. Vi får allt se hur det blir med den saken.
Nu tyckte jag att jag började låta som en portvakt i en pilsnerfilm. Under tiden såg jag i ögonvrån att de hade smugit sig av tangentbordet. Åsa först, för Å:et låg närmare kanten.

Jag fortfor dock oförtövat.
- Nu är ni så goda och frågar ut mig om nåt som jag motvilligt måste berätta.
(Å) - Få se … hmmm … men titta! Där kom-
(K) -mer jultomten flygande med gröna vingar!

Jag snodde runt ett kort men dock ögonblick, precis den tidsrymd det tar för en Kurre att hoppa tillbaka in i en bloggpenna och för en Åsa att göra desslikes.

Jag gnuggade mig i ögonen. Tangentbordet var helt tomt, alldeles öde och obefolkat. Hade jag drömt? Så var det nog. Drog mig lite vagt till minnes kvittrande portvakter med gula rosetter. En typisk dröm alltså. Alla bloggtangenter låg stilla och orörda precis som förut. Utom möjligen en liten fläck på K:et bara. Och en likadan på Å:et.
.

Årets julvärd

2011-12-14T00:07:00.016+01:00

Nynna på Edvard Perssons
”Kalle på Spången”.
Här kommer en ny text på den,
apropå årets nya julvärd på TV.

(vers)
Vem spelar sin fela så glöden går fram?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
Och vem fick på TV ett eget program?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(refr)
Vem samlar eliten från hela vårt land
till ett litet tält invid Orsasjöns strand
för att måla små dalahästar för hand?
Jo, Kalle. Vilken Kalle? Jo, Kalle. Vilken Kalle?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(ny vers)
Vem är jättekort, musikalisk och kul?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
Och vem tänder ljuset på TV i jul?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.

(ny refr)
Vem lirar med BAO och har gjort det från start
och sjunger sin låt ”Underbart” underbart?
Vem kan nästan leva på charmen enbart?
Jo, Kalle. Vilken Kalle? Jo, Kalle. Vilken Kalle?
Jo, Kalle, Kalle, Kalle Moraeus.
.

Jullekar 3 - Gömma nyckeln & 20 frågor

2011-12-11T12:18:00.008+01:00

När jag tänker på jullekar tänker jag på sällskapslekar överhuvudtaget och då tänker jag på Holbergsgatan 24 där vi bodde när jag var 3, 4, 5 och 6 år.
Det var som ett mörker där. Gården hade tallar och var mörk. Och lägenheten på bara 2 rum och kök var mörk även när man drar upp gardinerna. Pappa spelar Jussi Björling på vevgrammofon. När det var jul var det ljust. Vi var tre barn. I hörnet där mot balkongen stod julgranen. När det var jul skulle det lekas. Eller om det var varje lördag. Nej lördag var lördagsbricka. Sockerkaka med sockerdricka och att vi alla skulle samlas. Allihop och ha lördag.

Så det var nog vid jul. Gömma nyckeln var en lek. Det bubblade i mig som sockerdricka när pappa eller mamma eller någon av syrrorna inte kunde hitta nyckeln, jag brukade gömma den med stor list, bästa gången var nog när jag gömde den i nyckelhålet i dörren, det tog lång lång tid för dem att hitta den där.

Sen var det att en skulle gå ut. De som var kvar sa att psst han är Lennart Hyland. Sen fick personen komma in och gissa vem han var. Svaren fick bara vara ja eller nej. Man hade 20 frågor på sig, inte mer. Den hette nog 20 frågor, när jag tänker efter.

Pappa skulle spela piano också. Nu har vi jul här i vårt hus. Fy skam fy skam för ingen ville ha han. Granen står så grön och grann. Pianot var svart och stod till vänster om granen. Stearinljusen brann i vardagsrummet. Jag hade en glugg framtill och en krickelinfrisyr, en tofs jag aldrig kunde kamma ner.

Oh, mein papa spelade jag när han gått. Då var jag en 8 år tror jag. Jag var väl i en mjuk ålder då. Det som mest liknade döden utan att vara död var det bäst att kapsla in där det gjorde minst skada.

Det är längesen, som man säger. Men tid har inget med gulnade fotografier att göra. Tid är det som bultar som minnen inom en. Att bulta är inte bara det som ett hjärta gör för att leva, det gör man också för att komma in, eller ut. För att leva.

Långt efter att hålet framtill täppts till och det vilda håret kammats ner, kan man låsa upp och dra upp gardinen. Det går, fast tiden har brusat på utom en och inom en. Det gäller bara att hitta nyckeln. Som suttit i låset hela tiden.
.

Jullekar 2 - Ryska posten

2011-12-10T16:38:00.015+01:00

"Detta är en öfver hundraårig lek, till hvilken tarvas ett postbud, en spörjare och de öfriga deltagarne som postmottagare.

Ryska posten står utanför dörren och knackar på densamma. Spörjaren säger: Hvem där?
Posten genmäler: Ryska posten.
Spörjaren fortfar: Hvad har han med sig?
Ryska posten replikerar: Ett bref (denne kan äfvenledes replikera två, tre eller flere bref, avhängigt hvad som öfverenskommits därom)
Spörjaren: Hurudant är frimärket?
Posten: Det är skärt.
(Frimärkets färg afspeglar det mottagande som adressaten skall få. Skärt betyder kyss, rött betyder klapp, grönt är stora famnen, vitt är handslag, blått är kindpust och svart är spark)

Spörjaren: (pekar nu på någon af de öfriga deltagarne och säger): Till hvem är brefvet? Är det till denne?

Posten kan ju inte se hvem som blir utpekad, utan får hoppas på att fru Fortuna är honom bevågen. Han genmäler frankt antingen jakande eller nekande. Vid jakande svar, kommer adressaten ut, åtföljd af spörjaren, hvilken skall fungera såsom kontrollant hvid öfverlämnandet af brefvet. Vid nekande, pekar spörjaren å annan af de i leken deltagande. Den som emottagit post blir nästa gång spörjare, hvarvid spörjaren å sin sida ikläder sig Ryska postens roll."

* * * * *

Ytterligare en lek ur ”Julvisor & lekar”, det gulnade häftet från anno jättelängesen. Får mig tänka på när jag en tvärhand hög var med på landet när mina äldre syrror och några andra barn från byn lekte Ryska posten. Fast det här var ju inte på julen, utan sommaren förstås.

Mitt minne vrider sig som en mask när jag tänker på detta. När det blev min tur och reglerna sa att jag var tvungen att pussa en jänta där som hette Anki och var fräknig. Ett öde värre än döden för en fri man som jag.

Grupptrycket … nä men gör det nu då. Och till slut i panik så lutade jag i alla fall fram huvudet mot henne så där snett och bara ”klonkade” med pannan mot hennes. Ja, ”klonkade”, enda sättet att beskriva det. Hjälp, vad händer nu, de låter mig väl inte komma undan med bara detta, virvlade runt, dundrade ner för trappan, kastade mig upp på min lilla röda hoj och trampade iväg.

Byn var ju inte så stor, men jag cyklade nogsamt runt i den, backe upp och backe ner, med mina korta ben, tills jag bedömde att nu var nog faran över, nu vågar jag mig nog tillbaka, men hur ska jag förklara det här för de andra, måste tänka ut nåt.
Slirade in hojen precis intill stenen vid bron som jag brukade och rusade in i köket där alla var. Men ingen hade knappt märkt att jag varit borta! Att jag just klarat livhanken från Ryska posten genom klonkning var det tydligen bara jag i hela världen som kom ihåg! Jag kunde inte ens upptäcka någon fräknig jänta som skallad låg och badade i sitt eget blod, alla hade gått hem som om inget hänt.

En upptäckt för mig. Vi har alla vår egen sol som vi snurrar omkring som planeter. På våra röda cyklar.
.

Jullekar 1 - Fria på Narri

2011-12-09T00:03:00.011+01:00

”Jularne få oss alla unga ånyo och vi hvilja återupplifva alla de gamla sederna från barndomshemmet. Ungdomarne öfvergifva saxofonskrålet till förmån för de gamla folkvisorna, hvarvid lekarne, så som de lektes af morfar och farmor, åter komma till heders.
Vi antaga, att de fleste minnes dem, men till tjänst för dem, hvilka till äventyrs glömt desamma, gifva vi nedan en kort beskrifvning på en af de populäraste.

Fria på narri

Till denna lek tarfvas jämna par, hvilka uppdela sig i två partier. Damerna stanna inne första omgången och öfverenskomma sins emellan hvilken herre hvar och en skall gynna vid frieriet.
Herrarna vänta i rummet utanför och insläppas en och en. Friaren går fram till den dam han förmodar skall bli hans livs utvalda, och hon begynner sålunda spörja honom beträffande hans lifv och lefverne.

Hvad heter ni? Hvad gör ni? Hvar bor ni? Hvilken mat är er favoriträtt? Hvad sover ni på? etc.
Kavaljeren replikerar på hennes frågor så lite sanningsenligt som möjligt, till exempel sålunda: Emandus Giljare. Swingpjatt. På Droskförarevägen. Vattgröt. På stampat jordgolv.

Är han den rätte får han sitta ned, dock inte bredvid den utvalda, utan för sig själv, så att nästkommande friare inte hvet hvem av de sköna som är ledig. Har han friat till fel flicka, så får han afsked på grått papper. Han går då ut igen och får vänta tills det blir hans tur härnäst.
När alla funnit hvarandra, är det flickornas tur att gå ut, medan de unga männen sörja för frågorna.”

* * * * *

Så långt ”Julvisor & lekar”, ett gulnat häfte från anno dazumal, som jag oförhappandes påträffar i det att jag bevistar källarlokaliteten å min bostadsfastighet i det egentliga ärendet att därifrån upptaga tvenne par utmärkta skodon inför den stundande hvinterperioden.

Tårar af kär hågkomst uppstiga i mine ögon hvid skildringen af den ofvan återgifvna muntra leken, lifvligt åminnandes de hjular då undertecknad såsom ung spoling med lifv och lust tog del i densamma.
.

Förlorade ägg

2011-12-08T00:10:00.004+01:00

Expediten: - Jaha nästa. Nummer 319 ...

Kunden (K): - Jag skulle vilja ha ägg.
- Ja, här har vi ägg. Hur många får det vara?

K: - Nja, är det ägg av sprätthönor?
- Javisst.

K: - Frigående sprätthönor?
- Ja, det också.

K: - Alltså ekologiska ägg?
- Om de är ekologiska?

K: - Ja, ekologiska ägg av frigående sprätthönor?
- Javisst, synnerligen ekologiska är de. Hur många får det vara?

K: - Men är de tvättade?
- Tvättade?

K: - Ja, tvättade ekologiska ägg av -
- Absolut är de det. Mycket tvättade. Hur må-

K: - Kravmärkta?
- Förlåt?

K: - Är det kravmärkta ägg?
- Visst, visst. De mest kravmärkta ägg man kan tänka sig. Ska vi slå till med ett tjog?

Möjligheten av en affär låg nu och dallrade i luften, den växande kön bakom kunden började känna strimman av ett hopp, men kunden som hade gungat till för ett ögonblick hämtade sig nu snabbt.

K: - Men svenska då? Är de svenska kravmärkta tvättade ekologiska ägg av frigående sprätthönor?
- Nej, de är utomordentligt lortiga ägg ploppade ur ändalykten på en trött och sur gammal höna som suttit och häckat på en gammal pinne hela sitt liv tills hon släpade sig illegalt över gränsen från Norge. Nästa! Nummer 320 …
.

De e gott me te

2011-12-06T12:57:00.007+01:00

Thomas Lipton blev adlad på kuppen
och Charles Grey, den andre earl Grey,
avskaffade slaveriet 1833.

Sämre sällskap kan man ha.

de e gott me te
de e te som e gott

men ett magplågarstraff e
att påtvingas kaffe

för te en en smekning och hammock och sång
medan kaffe e tjära och beck och betong
och te kan va grönt, rött och vitt eller svart
medan kaffe e antingen svart eller svart

de e nåt me te
de e te som e nåt

den dryck jag vill hava
som utklassar java

för te vill jag lyfta min keps till honnör
fast jag vet att det har jag väl ingenting för
för så fort de e dags för en fika så e
jag alltid den ende som tar en kopp te

jag har fått mitt te
mitt te har jag fått

and my inside is cheering a soft hurray
for sir Thomas Lipton and the second earl Grey

du tycker jag ser snäll ut
men så här ser en rebell ut
jag hör till en underjordisk minoritet
där jag sitter och doppar min påse i téet.
.

Sagan om Silly Rama

2011-12-05T22:52:00.011+01:00

Det var en gång en familj som bodde högst upp i ett hyreshus. En pappa och en mamma och en liten dotter. Ja, liten var hon, men lång. Lång och smal. Och väldigt vacker och stillsam. Ja kanske stillsam är fel ord, för hon gjorde ofta så konstiga saker.

När mamma sa till henne att hon skulle tvätta kläder, satte dottern på dammsugarn och drog med munstycket över kläderna, fram och tillbaka. Inte för att hon var skämtsam eller ville vara olydig, utan för att hon inte förstod bättre. Och när pappan bad henne gå och ta ett bad, kröp hon in i tvättmaskinen och skulle ha satt på den inifrån om hon hittat någon knapp där. Som tur är gjorde hon inte det.

Hon var helt enkelt inte tillräckligt klok för att göra sådana saker, som andra tyckte var vanliga saker. Och därför kallades hon Silly Rama. Alla kallade henne så. Vad hon egentligen hette hade föräldrarna glömt vid det här laget. Det hade alla andra också. För henne var det inte så konstigt. När hon stod utanför familjens dörr, så stavade hon R-A-M-A, långsamt, men till slut gick det. Så vi heter Rama, tänkte hon. Och jag är Silly Rama då förstås. Jag gör ju allt så bakvänt och tokigt.

Men hon var bra på andra saker. Hon förstod sig på musik. Och hon förstod blommor. När hon gick längs gatan därhemma och kände sig lite ledsen brukade hon stanna till utanför blomsteraffären. Där kunde hon stå i timmar och bara titta på de vackra blommorna. När hon stod där alldeles stilla kunde man ta henne för en blomma hela hon, en blomma med människokläder.

Men hemma gick allt på tok för henne. Neeej, man stoppar inte ner baskern i gröten när man äter, ropade pappa. Iiiiih, kamma dig inte med gaffeln i håret, skrek mamma.
Jaha, nu är Silly Rama i farten igen, sa man då i huset. Och alla ropen från mamman och pappan började man kalla Rama-skrin. Ja, det gör man än i dag förresten.

Men en dag försvann Silly Rama. På sätt och vis i alla fall. Så här gick det till.

Hon hade stått vid skyltfönstret till den där blomsterhandeln extra länge och tittat en dag, då dörren öppnades och blomsterhandlarn sa: nä men kom in vet ja.
Och hon gjorde så och blomsterhandlarn tittade forskande på henne.
Jag bara tittade, sa hon, jag menade inget illa, jag är Silly Rama, den där som gör allt så dumt och bakvänt.

Du är absolut inte dum, sa blomsterhandlarn, du är väldigt vacker, det är allt, du har bara hamnat lite konstigt här i världen, men bakvänd är du. Så är ju hela ditt namn. Jag ska skriva det rätt. Och bokhandlarn skrev ner hennes namn från andra hållet.
Men hon kunde förstås inte läsa det, tackade i alla fall den hyggliga blomsterhandlarn och gick hem i djupa tankar.

Men det tog tid, för hon gick baklänges hela vägen hem. Och där hemma fortsatte hon att gå baklänges och både mamma och pappa grälade på henne. Då brast det för henne och hon sjönk ihop totalt och blev, hur ska man säga, bara lång och grön och smal. Föräldrarna blev förstås förtvivlade, men såg ingen råd att hjälpa henne.

Tills nästa dag då de råkade lägga en Bellmanvisa på skivtallriken, Fredmans Sång nr 31.
Ut strömmade ”Opp, Amaryllis, vakna min lilla …” och då inträffade undret att deras dotter kvicknade till och blommade upp till den vackra stolta blomma hon alltid varit.
Mamman och pappan accepterade detta märkliga utan vidare, för nu kom de ihåg hennes riktiga namn igen. De ropade namnet till henne. Och dottern log, som bara en blomma med rent hjärta kan göra.

När musiken tystnade, vissnade hon visserligen igen. Men kvicknade till så snart de satte på skivan igen och samma under inträffade. De märkte att det behövde inte ens vara Fredmans Sång nr 31, det räckte med att det var Bellman. Om dottern längtade extra mycket efter att se föräldrarna nån gång så funkade det t o m med Gubben Noak, som pappan kunde med pekfingret på pianot.

Nu fanns det ingen Silly längre i familjen högst upp i hyreshuset. Men Rama-skrin kunde man fortfarande höra genom huset då och då. Men inte av ilska eller uppgivenhet längre. Utan av pur glädje.
.

Tankar den andra advent

2011-12-04T23:04:00.012+01:00

När jag letar efter tändstickorna tänker jag på att hon är ju jättebra i den där serien om den stöddige kommunalpolitikern vad-den-nu-heter, hon ni vet, rätt ung, spelade dottern också i den där förra serien där Susanne Reuter var mamman och han var pappan, ni vet han som har samma efternamn som serien, ett jättevanligt efternamn, för att inte säga det vanligaste, han alltså vad-han-heter-nu-igen som spelar en pjäs just nu tillsammans med Pia Johansson, en riktig tragedipjäs som jag inte riktigt kommer på just nu vad vad den heter men är skriven av vår store dramatiker, ni vet han med den borstiga mustaschen och stormhatten, han ni vet, med ett förnamn som en månad, nej inte Maj, det låter ju som Maj på Malö vackra Maj, som han skrev vad-han-heter-nu-igen han med lutan och den chevalerska hatten som han svepte av sig när han gav en röd ros till hustru Astri, alltså vad heter hon, nej inte Astri, hon heter ju förstås Astri, utan hon i serien med kommunalpolitikern …

Men så hittar jag tändstickorna, repar eld på en och sätter till det andra ljuset, vars vita veke plötsligt flammar till i en rödgul klar låga.

Fin låga. Men vad konstigt jag tänkte nyss när jag letade i minnet och inte fick tag i namnet ja jösses vilken gallimattias-

Och när jag kommer till det ordet händer det - en osynlig tändsticka träffar ett ljus i mig, vars vita veke plötsligt flammar till i en rödgul klar låga:
Claudia Galli - Starke man - Svensson Svensson - Allan Svensson – Dödsdansen - August Strindberg- augusti - Evert Taube.

Precis. Det var det jag ville säga. Att vad bra hon är Claudia Galli i Starke man.
Och säga vad man vill, men ett lysande minne har jag.

Med rätt tändsticka.

Trevlig andra advent!
.

Som av en händelse

2011-11-29T23:22:00.018+01:00

Vad hände i november?

November, den där transportmånaden mellan kräftorna och julskinkan, där inget händer. Hände nåt?

Jo, den mångstavade tyrannen grävdes fram ur ett rör och sköts. Det kan man kalla en händelse.

Och Tomas Tranströmer hann få Nobelpriset i litteratur precis innan Zlatan kom ut med sin bok. Men Zlatan får trösta sig med att Tranströmer inte fick guldbollen också. Och tänker jag efter inträffade Nobelprisbeslutet redan i oktober, men ändå.

Vad mer? Jo, kvällsblaskorna visade hur man kan fortsätta att få oss att tro att händelser som inte hände hände, genom att korsfästa samme man på nytt varje dag under hurrarop från större delen av det fredsälskande svenska folket varje gång en ny spik drevs in i mannen.

Apropå det: av de 8 partierna i riksdagen är det bara de tre längst ut på högerkanten som inte figurerat i diskussioner om att byta ut partiledaren. Alla de fem till vänster om dessa har antingen fått ny ledare (S, M och C) eller kommer att få det inom kort (V och KD).
Vänsterpartiet tvekar dock att föreslå den begåvade, karismatiske röstfångaren Jonas Sjöstedt som ny partiledare i stället för den nuvarande som är hans motsats på alla tre punkterna. En intressant hållning.
Och Krisdemokraterna löser sin föryngring genom att byta ut sin partiledare mot en som är tolv år äldre.

Sveriges stolta fotbollslandslag åkte på däng mot både Danmark och England. Men det var en icke-händelse och gjorde inget. Den riktiga händelsen var i oktober då både Finland och Holland åkte på däng mot Sverige, som då gick till VM (eller är det EM?).
Man undrar lite om vårt deltagande i VM:et (eller om jag menar EM:et), denna upphaussade händelse. Om de andra nationerna där inte förstår att vi är bäst, utan ger oss lika mycket däng som danskarna och engelsmännen gjorde. I så fall har vårt stora deltagande vårt stora deltagande.

Apropå det: deltagarna i nästa års Melodifestival släpptes. Det låter som om de hade satt i finkan allihop, men man säger ”släpptes” om sådant avslöjande som inte är någon händelse för att det ska låta som en händelse.
Ett av namnen på listan var ju intressant och får mig att undra om man inte kan göra en ny triathlon av det hela; bli världsmästare på att skriva och världsmästare på att dansa och världsmästare på att sjunga? Samtidigt? Fast då förstås i 23 deltävlingar.
Jag tror jag ska skicka det förslaget till teves programplanerare som julklapp.

Ja, en del verkar trots allt ha hänt under månaden då inget händer.

En sak som inte hänt är dock snö. På ”Godmorgon Sverige” i går rapporterade en reporter om den rådande värmeböljan och hade hittat svamp! I slutet av november! Vad är det som händer?
Helt små svampar visserligen, men många, zoomade kameran in, och flera av våra matsvampar. Karl-Johan stod där så kort och tjock, så kort och tjock.

Jag tycker det gott räcker med snö på tre dagar: julafton, nyårsafton och Vasaloppet. Och då djup snö. I övrigt barmark. Kort och tjock snö alltså. Kort och tjock.
.

Medan det är rast

2011-11-28T16:11:00.020+01:00

I skolan spelade vi nigger. På mellanstadiet var det väl, framför allt. Ja, namnet tyckte vi inte att det var något konstigt med, visste inte var det kom ifrån. Det hette bara så.
Lika självklart som att hoppa hage hette hoppa hage. Och pingis pingis. Och vaniljglass vaniljglass.

Så fort det ringde för rast sprang vi ut på skolgården och spelade nigger. En jättestor fyrkant uppritad och uppkritad i fyra mindre rutor med en liten cirkel i mitten. Sedan var reglerna ungefär som pingis. Fast med fyra deltagare.

Man servade med bollen i mittcirkeln och till någon av de tre spelarna som stod i de andra rutorna. Slog man ut bollen var man ute. Hann man inte slå bollen när den studsat en gång i ens ruta, var man också ute. Precis som i pingis. Ett genialiskt spel i all sin enkelhet.

När de första två åkt ut blev det final mellan de två som var kvar. Vinnaren fick guld och förloraren silver. Man kunde tävla först till 3 guld eller kanske 5-6 guld beroende på om det var vanlig rast eller frukostrasten, som var längre (och inte inföll på frukosten utan på lunchen och därför kallades frukostrast).
Eller först till t ex 10 poäng, om man räknade guld som 2 poäng, silver som 1.
Boll på linjen gick oftast om, fast ibland räknades det som inne, precis som i tennis. Det var lite olika regler i olika skolor.

Ibland kunde diskussioner bli heta om hur bollen skulle räknas. Det fanns ju inget skolgårds-presidium på övergripande nivå för oss att hänskjuta kvistiga domarfrågor till. Men majoritetsbeslut gick vi oftare på än nävrätten, i alla fall på vår skolgård.
Framför allt gick jag fri från bråk, för jag hade en särställning. Det var min boll vi spelade med. Det var nämligen en idealisk boll för att spela nigger med, lagom stor och med lagom studs.

Ibland spelade vi med bara handen men oftast med en skolbok som racket, för ”med handen” var det risk för att beskyllas för ”fösning” och sådant var strängeligen förbjudet.
Jag hade alltid joggeboken, den var hårdast. Med tiden blev den väldigt ”genomläst”. Jogge-majjen sa en gång till mig ”du var mig en flitig elev, se hur välanvänd din bok är!”
Då log jag i mjugg inombords.

En lektionstimme började alltid på slaget hel timme och varade i tre kvart, sedan en kvart rast, sedan började nästa timme i tre kvart osv. Nästan lika inrutat som niggerrutan på skolgården. Och lätt att minnas. Livet var enkelt: en kvarts niggerspel, sedan tre kvarts väntande i skolbänken på nästa rast, sedan ytterligare en kvarts niggerspel.

Så kom plötsligt den uppskakande upptäckten då fröken på en lektion pratade om USA och rasförtrycket och nämnde att många vita amerikaner bland annat använde skällsord som ”nigger” om svarta amerikaner.

På rasten tittade vi förbluffade på varandra.
- Hörde ni, sa en av oss, att de har tagit vårt spel och använder som skällsord mot folk i Amerika!
- Fast det kanske var ”migger” fröken sa, sa en annan.
- Eller ”nicker”, trodde en tredje.
Men så tystnade vi. För nu var det spännande. Jag hade just skruvat bort Svanis och var i final mot Benke Larsson, en svår uppgift, men jag hade i alla fall silvret i hamn.

Och oskuldsfullheten fortsatte att lysa sitt lätta och bleka sken över Södra Ängby skolgård.
.

Vinden är du

2011-11-26T21:56:00.003+01:00

dom går in i våra munnar nu
och deras fingrar dryper som rovrök ner i oss
där finns det fortfarande ekande valv
som skrämmer dom
999 av mina utgångar har dom stenat och snört av
den tusende är du

varför skulle dom inte det
förflackningsåsnorna! elefanthälarna! självgudarna!
när mina snötoppsbranter och dalkjusor
asfalterats
999 av mina fåglar är ringar på deras radarskärmar
den tusende är du

alla mina sånger kan dom mala ner till fruset blänk
utom den du sjunger nu
dom tror att döden kan hjälpa dom
dom förstår inte det här
mitt tusende sista liv kan dom spåra, fånga, slå ihjäl, bränna och strö för vinden
men vinden är du
.

Och titta, den flyter!

2011-11-21T16:59:00.011+01:00

Tänker på Kurt Olsson. Hans skapare Lasse Brandeby har gått ur tiden, läser jag i tidningen, men självklart inte Kurtan. Inte han.
Min relation till Kurtan är mycket speciell. Jag var den som upptäckte honom. Känner jag. Den första i det blaserade noll-åtta-området i alla fall.

Det var så, att jag av en slump zappade in programmet ”Kurt Olssons Television”. Sent på kvällen gick det. Jag bubblade över av skratt över den gravallvarlige mannen i hisklig kavaj. Lustmord på programledare. Lustmord på knep och knåp. Så ska vi göra en tvålkopp. Se, en tom bregott-ask. Först cellofan omkring den överallt. Så här. Och nu ska vi se om den fungerar. Varpå han häller upp vatten i en stor balja, tar av sig alla kläder utom möjligen underkläderna, sätter sig i baljan, lägger asken i vattnet med en tvål i och vrålar upphetsat in i kameran: Och titta, den flyter! Varpå han drypande reser sig ur baljan, klär på sig och fortsätter programmet som om inget hade hänt.

Det var en ny komisk figur av Chaplin-format. Eller Mr Bean, eller vad man ska jämföra med. Och jag frågade folk dagen efter: Såg ni Kurt Olsson på TV i går? Och folk: Kurt vem då?

Jag var den ende i universum, som såg detta geni. Åtminstone i nollåttaområdet. Åtminstone till en början. Till sist föll polletten i hela vårt avlånga land.

Och sen kom pärlorna på rad som inte bara jag älskade. Sidekicken med Arne. Damorkestern. Siw Malmqvist. Sanslösa intervjuer med kändisar. Långfilmen. Kurt Olssons Julkalender.

Arne, det var studiomannen från Ludvika, spelad av Hans Wiktorsson, en följsam vägg för Kurtan att spela mot. Ofelbart tänker jag på min frågesport på jularna, då en fråga var: ”En svensk komediserie just nu med två personer, där en är från Dalarna och en från Göteborg, varav den ena heter Arne”.
Svaret stämde in på såväl Kurt Olssons Television som Kryzz (bildfrågelek med Arne Hegerfors och Björn Skifs).

Långfilmen med Kurt Olsson, Filmen om mitt liv som mig själv, är en bortglömd diamant, den kommer bli en klassiker, you mark my words. Slutet är ett under av listighet.

Siw Malmqvist och hennes sånger fick ett uppsving pga Kurt Olsson. Sångerna var egentligen parodier, men gjorda så musikaliskt och med sån kärlek att inspelningarna höll även som låtar.

Precis som Kurt Olssons Julkalender. Varje avsnitt avslutades alltid med en julsång exikverad av Kurtan och Damorkestern. Helt underbara! Jag spelade in alla de sångerna på VHS-kassetter. De är alltså borta nu i gammal teknik. Håller tummarna för att nån vänlig själ vill trolla över dem till DVD.

Och jag, som både är med i facket och har koskräck, klär under tiden in en bregottask i cellofan, kliver ner i en vattenbalja, puttar till tvålkoppen med bloggpennan och utbrister i triumf: och titta, den flyter!

Varpå jag drypande av blogg kliver ur inlägget som om inget hade hänt.
.

Al Capone och rullgardinen

2011-11-13T17:19:00.007+01:00

Apropå namn så har jag sex kusiner. Har/hade, vet inte vilket tempus som är det rätta. För fyra av dem är i Amerika. Ja, det var så man kallade USA förr. Amerika. Obekymrad om att kontinenten består av mer än en stat.

Karen och Brian är två av dem, tvillingar. En märklig sak. Inte det där med tvillingar, utan namnen. Mina två svenska kusiner heter nämligen Karin och Björn. En namnkonstighet som förbryllade mig mycket när jag var liten. (En hemlig pakt över Atlanten mellan mostrarna i barnnamnsfrågan?)

Vad som inte var ett dugg konstigt var dock namnen på mina två äldsta kusiner i USA, Rani och Radjer. För så hette de. Rani var den äldste av dem och båda var pojkar. Det var först när jag började skolan och läste mer om Amerika som jag förstod att namnen var lite märkliga, så heter inga amerikaner. Men min amerikanska moster hade dessa fyra barn: Karen och Brian, som man alltid nämnde ihop, för att de var tvillingar, och de två äldre pojkarna Rani och Radjer, som också alltid nämndes ihop.

Det var bara så. Fact of life. Ingen fundering över de konstiga namnen, att de kanske lät mer indiska än engelska eller så. Alla sex namnen lika självklara som att solen gick upp varje morgon när man drog upp rullgardinen.
”Rani och Radjer, kusin Vitamin
hänger och slänger i en rullgardin”, kunde Lennart Hellsing ha nynnat om han varit jag.

Det var så mycket annat med min mors familjs emigration till Chicago när hon var 6 år som var konstigare, så vad folk hette accepterade jag bara. Mycket lite berättades för mig men lite sipprade ut droppvis, som Al Capone och nåt garage med kulhål som min mamma och hennes två systrar hade sett. Och namnet på en gata: Clark Street. Och att familjen emigrerade tillbaka (heter det så?) till Sverige när mamma var 16 år och att mellansystern gifte sig med en amerikan och åkte tillbaka ”over there”.

Inte till Chicago dock, utan till Long Island. Men Amerika var ju Chicago för mig och jag föreställde mig att när de fyra barnen väl anlänt så åkte de på ledigheter till Chicago och besökte Clark Street och det där garaget och att de alla kunde sticka fingrarna i kulhålen. Två små men lika stora för Karen och Brian och två större för Rani och Radjer.

Jag var nog lite stolt över det här. Det var ju definitivt ingen annan i klassen som hade kusiner i Amerika som hette Rani och Radjer och som stuckit fingrarna i Al Capones kulhål.

Jag vet inte när polletten föll ner och fjällen föll från mina ögon (jag har alltid undrat över det uttrycket förresten, har man Kebnekajse på ögonlocken?). Pinsamt lång tid tog det i alla fall för mig att dechiffrera bakåt i tiden min mormors fonetiska amerikanska uttal av Ronnie och Roger.

Mysteriet som aldrig var något mysterium var löst. Måste jag motvilligt medge. Mycket motvilligt. För det lät inte som mina kussar.
Ronnie? Som Ronnie Reagan eller? Och Roger? Som ”jag säger-bara-en-sak-Roger Moore?”

No sir, säger jag på ren svenska. I min rullgardin av kusiner är det evigt bara Rani och Radjer som hänger och slänger. Tillsammans med fyra barn från den där pakten över Atlanten.
.

Bara förnamnet

2011-11-12T10:49:00.015+01:00

Det finns bara två människor i Sverige som är så kända att det räcker med bara förnamnet. Alla vet vem man menar.

Ungefär som med den här mannen, när det gäller den stora vida världen. Om hans förnamn nämns så är det ju t ex ingen som får för sig att det är Costello man tänker på.

Och här i Sverige har vi två sådana megakändisar. Förnamnsmegisar skulle man kunna kalla dem.

Den första är Carola. Även om det var länge sen hon fick rubriker. Det senaste var väl att hon slängde blomkrukor på allsången på Skansen. Det krävs skandaler för att synas i mediebruset i dag.

Hon var min idol när hon kom fram med ”Främling” och det där. Hennes tolkning av ”O helga natt” var länge en av mina favvisar. Och hon hade ett så intressant tonfall när hon talade, som om hon vore fem år eller pratade med en som var fem år. Det hade jag aldrig hört förr. Stor charmfaktor. I dag är tonfallet mer 40-årigt.

Den andra är Zlatan. Men han är mitt uppe i rubrikgörandet. Zlatan fick guldbollen, men det är en icke-nyhet, han prenumererar ju på den varje år. Nej, snackisen är hans bok. Förlagets propagandamaskin har varit väloljad, i alla sammanhang har den nämnts och småbitar har släppts här och där för att väta aptiten på oss, boken slutsåldes innan den släpptes, nya upplagor utlovas, tryckpressarna går på högvarv etc etc. Snart dyker han väl upp i Babel också. Jättehajp är bara förnamnet.

Och den som läst boken säger gäsp, allt har man hört förr, och han har inte skrivit en rad i den själv, och den är inte ens välskriven. Kejsarens nya kläder.

Kanske Carola skulle skriva en bok hon också? Där finns ju Runars rådjursjakt från sovrumsfönstret. Förutom blomkrukor på allsången.

Men det verkar som om många tror dom är Zlatan eller Carola och använder bara förnamnet i alla sammanhang. Man ringer sin telefonleverantör, elleverantör eller leveransleverantör eller nån annan på –tör, vilken som helst, i något ärende och frågar till sist om namnet på den man pratar med. ”Det är Bosse. Tjing! Ha en bra da´!”

Och när man söker samma person några dagar efteråt: ”Jo, hej, finns det någon Bosse där?”
”Vi har 5 stycken. Vem av dom vill du tala med?”.

Förnamnsfegisar skulle man kunna kalla dem.

Någon sa (var det Ehrenmark?) att man nuförtiden måste vara väldigt nära bekant med en person för att få reda på vad hon eller han heter i efternamn.

Själv heter jag Pettersson Rödholm. Utan bindestreck. Tjing och ha en bra da´!
.

Hararnas gärde

2011-11-08T13:23:00.003+01:00

på gärdet där
hararna höll till
byggde man husen

nu är det åratal sen

men ännu ser man rätt ofta
en hare korsa gärdet
där gärdet var

de lär sig aldrig ta bussen

ibland kommer det två åt
gången och stannar upp
en bit från busskön

och tittar länge på oss
under lugg
.

Samlad dalmas

2011-11-07T22:57:00.015+01:00

I Leksand säger man gattu för ”gata”.

Den första gata i Leksand som man kommer till när man korsat Dalälven är Norsgattu. Stannar man till vid en bankomat på den gatan så utför man en intressant handling, för ”gattu” är detsamma som uttag, om man läser det baklänges.

På tal om Leksand, hade jag i byn därutanför en barndomskompis med det vidunderliga namnet Sesam Flor. Tänk vilken lycka att få byta till sig ett sånt namn! Det önskade sig ofta den mera klent namnutrustade Nossrettep Narög.

Jag har så länge jag kan minnas haft såna här tvärtom-ögon och läst orden från andra hållet.

Ej att förväxla med att läsa spegelvänt. För då vänder sig varje bokstav om. Nästan hälften av alfabetets bokstäver, 13 st av 28, blir lika om man läser dem baklänges. Det använde sig Agatha Christie av i The Mirror Cracked From Side To Side – det namn som man såg i spegeln blev ett annat.

Som när man ligger på rygg och tittar upp i taket. Och tänker sig att det är golvet man ser, det är i taket man själv är, man tittar ner, inte upp. Gravitationen vänd, bara genom sina ögon.

Namnet vänt i luften innan det når mig via spegeln.

Sånt här fascinerar mig. Som att man utvinner mer av samma sak.
Som att det rasslar dubbelt så mycket ur bankomaten i Leksand.

Det är på något sätt roligare att sitta i en lastnäv i Ömlam än i en väntsal i Malmö.

Ett steg till i detta är palindromen. Hela meningar som är samma åt båda hållen. Klassikern är förstås Ni talar bra latin. Den palindromen är oöverträffad. Min hemsnickrade variant är Alla Karlfeldts dikter: Samlad dalmas. Karlfeldt är förresten onödigt bortglömd. Måste avsluta med en fin dikt av honom.

Sub luna amo.
Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som vågor i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordelivets fulla mått.

Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.

(Sub luna, ur Hösthorn, 1927, av Erik Axel Karlfeldt)

Det var ju Karlfeldts Fridolin som "talade med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin". Sub luna amo, under månen älskar jag. Så man kunde nog med fog säga till Karlfeldt, denne samlade dalmas: ni talar bra latin.
.

Fyrklöver

2011-11-06T22:27:00.004+01:00

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven

vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

*

vårt liv tänker
vi oss bor i
en cirkel runt ett finger

our love falls
faltering and heavy
like wedlock on my doorstep

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som smaken av ris

vår lov till den
som snickrade ihop
korset framför oss

*

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som läppar mot tidsfördriv

vår lov till den
som snickrade ihop
huset vi drömmer i

our love falls
faltering and heavy
like kisses of wasted time

vårt liv tänker
vi oss bor i
löpsedelns mörker

*

our love falls
faltering and heavy
like fist flakes on my tounge

vår lov till den
som snickrade ihop
hoppet mellan oss

vårt liv tänker
vi oss bor i
en stad bakom teven

vårt löv faller
tveksamt och tungt
som viljesnö på min tunga
.

Emancipationen i två årtag

2011-11-04T23:15:00.012+01:00

1

Far ror.
Mor är rar.

2

Upp ror mor.
Kvar var far.
.

Pienza

2011-11-03T13:28:00.003+01:00

Ecco, sa kvinnokarlen och påven Pius II en dag i bergen. Ecco qui. Hans gyllene bärstol sattes långsamt ner. Så slog han ut med handen över Val d´Orcia. Här är platsen, här vill jag ha den!

På rekordtiden tre år restes en katedral här. Och runt katedralen kom ett torg att växa upp. Som med tiden blev en liten stad. En murad stad som på en kornisch över dalen.

Femhundrafemtio år senare ses Orciadalen bäst från Latte di Luna, restaurangen med den talande staren. Genom stadens obetydligaste gränd Via del Casello kommer då dalen till dig röd grön blå och gul och låter dina tankar gyllene långsamt sättas ner på marken.
.

Tolv runt ett bord

2011-11-01T16:03:00.016+01:00

En aktuell
favorit i repris
på nå´ vis,
från inlägget
den 2 nov i fjol ...

Sex kvinnor och sex män kring ett alldeles runt bord. Dessie reser sig och håller ut sin hand mot de andra. Sluten hand. Hon blundar och läser:
Så samlar vi oss gärna
kring största mörkrets stjärna.
Och så öppnar hon handen och visar en liten gran med kulörta kulor. Och med en stor gnistrande stjärna i toppen. Ett förtjust åååh hörs runt bordet.

Hon sätter sig och i stället reser sig Janne bredvid. Han sträcker ut handen på samma sätt, lägger huvudet på sned och läser:
Vad har jag i denna?
Jo, Görans Penna.
Handen öppnas och en blyertspenna ligger där. Ååået är nu förvånat. ”Tja, bloggarens födelsedag”, säger han bara. Ingen vet om de vågar skratta. Det är bara Janne som kan komma undan med något sådant. Han kan vara kall som is, Janne. Han sätter sig.

Det verkar vara en ceremoni vi ramlat rakt in i.

Nu reser sig flickan bredvid, Febbie. Hon sträcker på sig för att nå upp och synas. Men den slutna handen håller hon stadigt över bordet. Läser:
I mödrars spår får vi alla glida
mot framtids segrar på denna skida.
Handen avslöjar en vacker längdskida av rustikt trä. Applåder runt bordet. Hon sätter sig med rosiga kinder.

Det är hela tiden den näste bredvid som reser sig. Nu står Marre där. Handen sluten. Samlar sig lite och deklamerar sedan högtidligt:
Och ett vårskrik går genom riket
när den här dyker upp i diket.
Små skratt och lyckliga applåder möter den öppna handen, när den avslöjar en gulrufsig tussilago.

Nästa man till rakning är en kvinna. Aprilia. Står redan med den slutna handen ut mot bordet och med ett lätt leende läser hon snabbt:
April april din dumma sill
jag kan lura dig vart jag vill.
Och – boink – en burk inlagd sill i handen. Stora rungande skratt och några spridda kommentarer om nätstrumpan och färgteven och det där. Aprilia småler och sätter sig kvickt.

Majje reser sig nu, borstar bort lite matjord från kavajärmen, tittar sig runt sällskapet och håller stolt ut handen.
Det vackraste i världen är
en äng med massor av den här.
I hans öppna hand nu en enda spröd vitsippa. Ett åååh och flera aaah runt bordet och igenkännande nickningar.

Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen.
Förväntan. Handen öppnas och en majstång fjädrar upp. Spridda hurrarop och någon börjar nynna ”Du ska inte tro …”

Med uppknäppt skjorta och lila shorts står Julius beredd. Kortärmad arm ut. Sätter solglasögonen i pannan och läser så betoningen går fram:
Något att ligga i
när man inte ligger i.
Konfunderade miner. "Vad kan det … " Och så mellan Julius´ tumme och långfinger gungar en hängmatta. Gapskratt som startar i intervaller beroende på när rimskämtet sjunker ner i var och en. Julius sätter sig, belåten som en katt efter ett stort fat grädde.

Som en riktig matmor ser hon ut, som nu reser sig. Det är Augusta. Hon nöjer sig inte med ena, hon håller ut båda händerna, ihop som en skål. Så läser hon:
Frusen. Färsk. Och havs-. Och flod.
Varje form av den är god.
På minerna förstår man att många redan inser vad det är hon dillar om, redan innan ”skålen” öppnas om den kloförsedda kräftan, som tydligt hör till den svarta okokta sorten.

Det är dags för Seppo nu. Vad döljer han i handen? Gummistövlarna knirrar lite när han står vid bordet och läser över sin ihophållna näve:
Skogens hemligaste ställen
är ett hem för kantarellen.
Mjuk och vackert veckad i stor triumfhatt ligger den där i Seppos hand, som en framvaskad bit guld. Allas ögon lyser runt bordet.

När Seppo satt sig reser sig så en stor kraftig karl med storburrigt hår. Octopus. En väldig näve håller han ut. Och läser med dånande röst:
Humle, skum och lite söl
brygger idel ädel öl.
Pang! Där sitter en sejdel i hans näve, med sin bärnstensfärgade fluid. Stormande applåder, skratt och till och med dunkningar i bordsskivan.

Larmet dör undan lite. Några skrapningar av stolar. "Showen är väl över ..."
Men det finns en kvar.

En helt alldaglig kvinna reser sig. Och väntar tills sorlet upphört och det är tyst. Då sträcker hon ut sin knutna hand. Läser ingenting. Öppnar handen. Den är tom.

Nästan några flin skymtar nu. "Det visste vi väl att ..."

Ja, säger hon, jag har ingenting att visa upp, i mig finns ingenting klart för människorna. Jag är som livet självt. Jag är grå och tom tills människorna själva skapar sina olika drömmar och liv i mig.

Nu är det alldeles knäpptyst.

Jag heter Novis. Den runt det här bordet som man glömmer. Men det är i mitt mörker människan drömmer sina ljus.

Alla tittar ner i bordet.

Det sista säger hon nästan viskande, men det är så tyst att alla hör.
Nu är det jag. Och allting börjar nu .....
.

Den magiske Howard Pyle

2011-10-30T10:34:00.010+01:00

”När Henrik II regerade på den gamla goda tiden i England bodde en ryktbar fredlös man djupt inne i de gröna gläntorna i Sherwoods skog utanför Nottinghams stad. Hans namn var Robin Hood. Hans pilar var försedda med grågåsfjädrar, hans båge var gjord av idegransträ och han var den bäste bågskytten i hela England.

Hundrafemtio män strövade omkring med honom i den djupa skogens tystnad och bland trädens skuggor. De var förnöjsamma och glada, led ingen nöd och önskade sig intet utom rättvisa för de fattiga och betryckta. När de inte var ute på äventyr fördrev de tiden med olika tävlingar och idrotter och sjöng ballader och visor och åt stek av kungens hjortar, nedsköljt med öl, bryggt i oktober.

Inte bara Robin Hood utan alla hans män var biltoga eller fredlösa eller kanske fågelfria, vilket du vill, och fastän de var efterlysta av kungens män och bodde långt inne i skogen älskades de av det fattiga folket runtomkring, för ingen kom till dem i tider av nöd och vände tomhänt tillbaka. Robin Hood tog från de rika och gav åt de fattiga.”

Så börjar en underbar liten bok som jag fortfarande har i min bokhylla. Det är ”Robin Hoods glada äventyr” med undertiteln ”så som de berättades och illustrerades av Howard Pyle”. Och som han illustrerade! Titta på bilden här, där Robin Hood bärs över vattendraget av Broder Tuck! Vincent van Gogh lär ha sagt att han var stum av beundran inför Pyles artisteri.

Jag vänder och vrider på boken och ser att den är utgiven av Skattkammarbiblioteket och det står ”redaktör: Annie Löfstedt” (låter som någon från Centerpartiet nästan). Öppnar boken och på insidan står något förbluffande. Att den är ”översatt och bearbetad av Beppe Wolgers”. Det får verkligen tanken att snurra till en smula.

I original av denne vidunderlige Howard Pyle heter boken ”The Merry Adventures of Robin Hood of Great Renown in Nottinghamshire” och kom ut 1883.

Med den här boken rann genom mig den första poesin, humorn, livsåskådningen, musiken, samhällssolidariteten, skönheten och fantasin som en modersmjölk.

Robin Hood. Skapades han alltså av Howard Pyle? Nja, snarare förädlades fram. I de traditionella engelska legender och ballader från medeltiden, som Pyle bygger sin roman på, stavades Robins namn ”Robin Hode” och han hette lika ofta Robin of Locksley. Någon som hört talas om Hode eller Locksley? Nej. Bara Robin Hood levde vidare.
Och Broder Tuck var en uppfinning av Pyle. Han tyckte det behövdes en färgstark munk i storyn.

Robin Hood lever vidare genom Pyles roman, genom alla efterföljande författare, och genom den kongeniala tolkningen på filmduken av Errol Flynn. Och här i Sverige varje julafton genom Tage Danielssons Karl-Bertil Jonsson. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga”.

Disneyvarianten av Robin Hood är också särdeles lyckad. Glimtar av den finns ju också på julafton. ”Gud vare tack, här kommer skatteåterbäringen”

Läs bokinledningen ovan igen. Vilket skimmer! Som skummande ”öl bryggt i oktober”. Vill vi brygga hyfsat öl så har vi alltså bara i dag och i morgon på oss ...

Och varifrån i England kom då denne skapare av den urengelske Robin Hood? Ingenstans. Howard Pyle satte aldrig foten i England. Han kom från Wilmington, Delaware. I USA.
.

Ode till Odysseus o dyl

2011-10-27T23:18:00.002+02:00

o dystre Odysseus
din gamle snedseglare
målet är en
ursäkt för färden
även för oss
som om vi också
skrivs av en
blind

cyklopen kastar
inte längre någon
stenbumling
hans öga är fyrkantigt och
hypnotiserar var och en
där de bor
tills de utan motstånd låter sig
slukas

och det trånga
sundet går numera
mellan
monstret att vara utan jobb och
monstret att jobba dygnet runt
den som väjer för
mycket för Karybdis får skylla sig
själv

o dystre Odysseus
din gamle snedseglare
vi har
så många hamnar i dag
i etern och cyberrymden
besök oss då och då
och du ser odysséer utan
slut
.

Eckert, Morson och Sondelaar

2011-10-26T23:55:00.006+02:00

De tre ryttarna kom sakta ridande uppför gatan. Underligt stilla var det i staden, tänkte Eckert, den första av dem, här borde vara liv och rörelse, folk som gick in och ut ur saloonen, handelsmän på genomfärd, föräldrar som ropade på sina barn, en drös med cowboys förstås. Men inte en människa. Inte ett ljud.

På led red de, efter varann, inte bredvid, som folk gör när de vill prata under färden. Även de tre ryttarna var tysta. När de rundade sista kröken före saloonen glittrade solen till i revolvrarna som gungade på deras höfter.

Ryktet om oss har förekommit oss, även här, tänkte den mellersta ryttaren i den lilla kolonnen, Morson, och vred sitt kortsnaggade huvud lite uppåt och kikade mot fönsterraderna.

Den siste ryttaren, Sondelaar, verkade yngst av dem, var kortast i alla fall. En tändsticka vippade mellan framtänderna. Satt lite snett i sadeln, som om blicken skulle kunna svepa lika mycket bakåt som framåt.

De gjorde halt utanför saloonen och steg av, Eckert först. Hästarna band de snabbt och löst vid tömbommen. Så stod de stilla och lyssnade, tittade mot svängdörren till saloonen. Det var som om även dammet och tystnaden mycket väl kände till att här kom tre som levde på sina revolvrar, tre av de mest omtalade i den här delen av landet.

Eckert var den längste, bar håret långt, som Bill Cody på sin tid. En av hästarna gnäggade bakom dem, lågt som för att inte väcka tystnaden. Mjukt och ledigt utan att se sig om gick de tre nu in i saloonen. Eckert först. Sedan Morson. Och till sist Sondelaar.

Därinne var det tomt. Nästan. Bartendern var kvar, en stor grov karl med polisonger. Han tittade ängsligt upp. "Va … vad vill ni?" frågade han med spänd röst.

Eckert log lyckligt och svarade: ”En sexa Daniel´s skulle sitta fint”.
En öronbedövande smäll hördes, skakade plötsligt rummet, slet sönder tystnaden, ekade vidare över stan.

Eckert böjde sig över spottkoppen, prickade den med en fin brun tobaksstråle.

Sondelaar knäppte bort sin tändsticka och satte en ny in i munnen, rättade till en ostyrig lock i den blonda kalufsen. ”Högra?”

”Vänstra”, svarade Morson, höll en rykande revolver stadigt mot bartendern, som med vänstra handen tyst lade ett gevär på bardisken. Bartenderns ena polisong saknades, annars var han helt oskadd, gick på ostadiga ben ut ur saloonen, stelt som i chock.

”När vi ändå är här, kan vi ta den där sexan", sa Eckert, slog upp tre stadiga glas, som de tre tömde på stående fot där de stod i den tomma saloonen i denna folkrika men spöklikt tysta stad. Deras ryktbarhet skulle efter denna dag knappast bli mindre.

Så nickade de till varandra och anträdde färden ut i den tryckande spökstaden igen. I samma tågordning som när de kom in. Först Monica Eckert. Sedan Linda Morson. Och till sist Patricia Sondelaar.
.

Om löv och liv

2011-10-22T21:16:00.022+02:00

Det var ”Svälta Maja” och ”Svarta Räv”. Eller tvärtom. I alla fall kortspel regniga dagar, i olika tider i mitt liv, som barn eller vuxen. ”Skitgubbe” kunde det heta. Eller ”Plump”.

Oftast hade man dåliga kort, det hörde till. Och då kunde man muttra: ”Ser du dessa vissna löv, vissna löv i handen …”. Det hörde också till.

Och det där citatet som åkte in i kortspelet med den envisaste vind som går att fatta, nämligen humorn, var kommer det citatet ursprungligen från? Jo, ingen mindre än Nils Ferlin.

Om Tomas Tranströmer börjar sitt författarskap (första dikten i första diktsamlingen) med stjärnbilder som stampar i spiltor så börjar Ferlin sitt med vissna löv:

SER DU …

Ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden -
Döden skall mej fatta
i sin gamla kratta -
… Åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden.

(Nils Ferlin, ur En döddansares visor, 1930)

Musikalitet, rim, bibel, död och människoömhet – Ferlins signum.
I går avled han, fast 50 år sen. Den förste poet jag läste. Den musikaliske, rimmande, bibelkunnige, dödviskande, människoömme poeten. För poet ville han kalla sig. Inte skald eller diktare.

Stavade alltid mej, aldrig mig. Och skrev alltid Kristus, aldrig Jesus. "Guds lille joker" kallade han honom. En joker är alltid bra att ha i ett kortspel, det där kortet som man inte alltid tänker på men som plötsligt finns och ändrar hela spelet.

Som varje odödlig poet upptäcks denne Nils av varje ny generation. Det är det som är det odödliga. Vi krattar i oss liv med hans texter. En omvänd kratta mot hans som vi håller i.

Oavsett om det är någon av hans diktsamlingar vi håller i handen (läs Goggles t ex). Eller om det är kort, över vilka vi belåtet muttrar: ”Ser du dessa vissna löv …”.

Medan regnet smattrar mot fönstren omkring oss och tekannan puttrar på spisen. För det tycker jag det ska göra när man spelar Svarta Räv eller Svälta Maja eller vad det heter. Det hör till.
.

Avväpnande leende

2011-10-21T15:49:00.004+02:00

Jagad i veckor och till sist framdragen ur avloppet, torterad och ihjälskjuten, medan glädjestrålande medborgare dansar på torgen i hela huvudstaden, ja över hela landet, för att fira att tyrannen är väck.

Håkan Juholt? Nej, Muammar Ghadaffi.

Fast Ghadaffi har förstås gjort sig skyldig till ännu värre brott mot mänskligheten än två missade reseräkningar. Man hinner med mycket tortyr, censur och massavrättningar under 42 år. Nu kan vi bara önska libyerna lycka till i fortsättningen på vägen till demokrati.

Stina Lundberg Dabrowski var på teve i går, hon hade ju den där berömda intervjun med Ghadaffi för länge sedan. Han var helkonstig, tyckte hon, bara skrattade mystiskt när han fick besvärliga frågor. Men jag känner igen det där. Så reagerade Olof Johansson också, den gamle centerledaren, när han fick besvärliga frågor. ”Hur ska du få moderaterna att gå med på att stänga kärnkraftsverk då, Olof?” Och så ett jättegarv från Johansson, så utfrågaren helt kom av sig.

Det var nog därför Annie Johansson snabbt bytte namn innan hon blev ny centerledare. Efternamn förpliktar, manar till efterföljd. Lööf passar bättre.

Det Annie Lööf däremot gör är att hon ler. I den där partiledardebatten häromsistens avvek hon på två sätt från de andra. Hon stormskällde inte på de andra utan berättade i stället om vad hennes eget parti gjorde, tyckte och ville. Och hon log. Båda sakerna var väldigt sympatiska.

Det vanliga i politiken är annars att ha en stenmask på sig, se precis likadan ut oavsett om man pratar om nåt fantastiskt glädjande eller nåt otroligt sorgligt. Lex Reinfeldt.

När man lyssnar och ser på Annie Lööf slås man av tanken att, javisst, de är ju människor, politikerna. De har ingen vev i ryggen eller så. Och leendet från henne säger samtidigt att jag, betraktaren och belyssnaren, först är människa och min egenskap ”väljare av politiskt parti” hamnar en bit rätt långt ner. Så känner man definitivt inte inför de andra orörliga politikeransiktena. Där mal veven.

Lex Wetterstrand, kan man säga. Maria Wetterstrand var också det där undantaget, skiftande anletsdrag och rörligt intellekt. Men hon har ju slutat som språkrör.

Och det där sista får min tanke att halka in på den där översten igen, som slutade i ett rör.

Han som ville bli envåldshärskare över hela Afrika. Med titeln Konungarnas Konung.

Hösten får hjälpa till med att tvätta bort blodet som förryckta människor med makt har spillt. Avväpna de gevär som fortfarande är laddade.

Låta sina leende löv falla.

.

Vindbrygga

2011-10-20T13:25:00.004+02:00

med ett knirkande och knakande och med en
tung duns på slutet föll
vindbryggan ner

fåglarna höll andan
och gräset och träden var
en enda lång tystnad
medan dammet
långsamt
la sig

borgen krossades inte

han som upprätthöll borgen
blev inte ivägsläpad till schavotten
och fick inte huvudet skilt
från axlarna med
ett enda
hugg

vallgraven kokade inte
av skam

inget av det hände
som han hade
föreställt sig

och som
byggde murens
tjocka väggar
av år

då han skickade ut
sin människa till skolan
för att leva hans liv
.

Inga kulor från gevär

2011-10-14T22:19:00.019+02:00

I det här landet skjuter vi inte politiker med gevär.

Här går saker och ting fredligt till.

Ekan av snidad juholz ligger och flyter i vattnet, sjösatt för ett halvår sedan av en enig hop medborgare.

”Han har tagit emot för mycket i bostadsbidrag”. Det blir den första stenen som kastas i ekan, den sten som är ovedersägligt sann. ”Fuskare”, ropar ena löpsedeln. Andra stenen kastad med ett klonk i ekan. ”Bedragare” ropar den andra löpsedeln. Klonk igen.

Andra media rapporterar vad kvällstidningarna ropar ut.
Sakkunniga i riksdagens bidragsregler säger att reglerna är oklara men detta faktum förtigs eller dränks i nyhetsfloden. Riksdagen har ingen info om reglerna på sin hemsida, men nu lägger de snabbt ut dem där och låtsas som om de fanns där förut.

Det faktum att han självmant betalade tillbaka pengarna så snart felet uppdagades, dränks också i nyhetsfloden.

För nu öser kvällstidningarna på med:
”Han kryssade i att han var singel, fast han var sambo”. Klonk.
Teve och radio och andra media hakar på, ”Medvetet fusk”, Klonk, klonk i ekan. Att inte blanketten innehåller några kryssrutor och att krysshistorien alltså är en ren lögn, den lilla detaljen får inget spaltutrymme.
På lunchrasterna runt om i landet förfasar man sig: ”han är en bedragare”, ”han är korkad”, ”han är både bedragare och korkad”. Det regnar in sten i ekan.

”Förtroendet sjunker”, hojtar ena löpsedeln. ”Hans nya lögner!” hojtar andra löpsedeln. Ny anklagelse: ”Han svek partikamrat!” trumpetas sida upp och sida ner i kvällstidningarna.
”Han stödde i hemlighet Reepalus förslag om utvisning av nya svenskar, sedan kovände han offentligt” påstår en person. Läser man noga ser man att ord står mot ord, men det påstådda sveket tas som en sanning. På förstasidor och ledarsidor i alla rikets tidningar tas de som en sanning. Och i Rapport och Aktuellt. Och i extrainsatta debattprogram. Och i radions utfrågningar.
Och på lunchrasterna runt om i landet, där man nu förstår att ”han både är korkad, bedragare, invandrarfientlig och svikare”. Löpsedlarna kunde inte ha varit svartare och större om det hade varit en massmördare lös eller om tredje världskriget brutit ut.
Ekan nu blytung av sten.

Lösnummerförsäljningen blomstrar och på kvällsredaktionerna gnuggar de händerna. I lugn förvissning om allmänhetens naiva tro att det som står i tidningar är sant. Och att vår reptilhjärna och flockbeteende sedan gör resten.

”Hurra” hoppar då några journalister fram och ropar, viftar med två reseräkningar med fel i. En ny dag och han spikas upp på löpsedeln igen med ny gruvlig anklagelse. Upprördheten är nu en orkan. Polisanmälan! Förundersökning! Att det gäller två fall av reseräkningar bland ett tusental under en femårsperiod hörs inte i orkanen. Att fall 1 handlade om att han inte hunnit avbeställa en hyrbil i tid hörs inte i orkanen.
”Tunga S-män kräver avgång!” Letar man inne i tidningen ser man att det gäller två kommunalråd, som tidningsjournalisterna själva ringt upp.
Och på lynchrasterna runt om i landet skanderas det ”avgå! avgå!”

Alla hämningar och spärrar är nu borta. Kom och stick kniven i honom! Kom och kräks din avsky i ekan! På Svt lanseras ett sällskapsspel, där du kan göra som han, strunta i alla hyror och regler och mygla dig fram överallt precis som han gör! Hä hä hä.

Ekan av snidad juholz ligger och flyter i vattnet, sjösatt för ett halvår sedan av en enig hop medborgare. Fylld till relingen med sten nu. Två små stenar av sanning, visst, han fick för mycket hyresbidrag, visst, han missade i två reseräkningar. Och resten av stenarna lögner, skvaller, okunnighet och ren illvilja från oss.

I det här landet skjuter vi inte politiker med gevär.

Det behövs inte.
.

Trudelutt

2011-10-12T15:16:00.010+02:00

fint att ni kom

då om jag får be er
ställa er därborta
i ett enda korus
så kan jag själv
greppa denna lutan
och så kör vi en

T r u d e l u t t

trubaduren:

jag vill vandra i skuggan av hemlösa berg
skriva strimmande rim i ditt knä
så det kittlar din strupe i drömmen om oss
och vi rinner i samma ackord

vad det dignar av alexandriner i träden!

men orden förångas så snart jag ska sjunga ...

korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den förstaste versen

trubaduren:

av skyn vill jag forma odödliga sånger
spänna himmelen ny över dej
om kuller om buller går åskan i oss
innan blixten slår ner i vårt blod

se sonetter i guld över jambiska ängar!

men orden förångas så snart på min tunga ...

korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den andraste versen

trubaduren:

för sent och förgäves finns inte på kartan
för liv är en grej som är röd
och bom faller ej när vi träffar varandra
såframt vi kan ducka galant

vad hexametern glöder homeriskt i solen!

men orden blir luddiga moln i min lunga ...

korus:

fast tru del i dutten
det har
vi kvar

i en vangelblom
i en endande lej
slår en an i den sistaste versen

trubaduren:

i en vangelblom
vill jag dö in i dej
tills den sistaste versen förkallnar

alla:

i en vangelblom
vill jag du del i dej
tills den sistaste trallen av alla
är all
.

Jaaaaa!

2011-10-06T23:32:00.017+02:00

Det var fler än Gert Fylking som ropade Äntligen kl 13 i dag! Alla som läser lyrik här i världen, ja alla som är intresserad av litteratur, hur många är vi, några hundra miljoner människor i alla fall av de drygt 6 miljarder som lever på den här planeten.

Först såg jag det på webben, kl 13 när Peter Englund klev ut genom dörren och hela världen läste hans läppar: Tomas Tranströmer.

Sen knäppte jag på radion när jag kom hem. Då var det bl a Göran Sommerdal som pratade Tranströmer. Röster från Kina och arabvärlden som var överlyckliga över valet. Och studion frågade sig ”hur gör han, varför är det så många som älskar hans dikter, även utomlands?”.

Och jag slog på teven, Aktuellt med Claes Engberg och mer Tomas Tranströmer, med inklipp av hur folk i vanliga svenska bokaffärer hurrade och av lyckliga författarröster från USA och Japan. Och den svårfattliga uppgiften att han är översatt till 60 språk!

Sedan Babel, en lång rad författare och kulturnissar, Peter Englund avslöjade att Tomas hade föreslagits av exempelvis Derek Walcott, Wislawa Szymborska, Seamus Heaney och Adonis m fl kolleger, och studion frågade sig ”hur gör han, varför är det så många som älskar hans dikter, även utomlands?”.

Det enda förslag till svar som hela tiden poppade upp var: ”han är så bra på metaforer”, men det är bara ett sånt där schablonsvar som alla kör med. Som jag pratade om för några dagar sedan här i bloggen handlar det inte ens om metaforer, utan om bildspråk. Jag har ett annat förslag till svar.

Detta: Tomas Tranströmer förkroppsligar själva idén med lyrik; intelligensen, känsligheten, människoinsikten, empatin + förstås språkkänslan. De fem sakerna. Det är stort. Många andra poeter har bara ett av de fem, eller bara lite ytligt av alla fem. Tranströmer är utbildad psykolog + har arbetat som sådan på fängelser + är en fin pianist. Alla de talangerna och erfarenheterna blir en fantastisk smältdegel för en poet. Och världslyrik för en törstig läsare.

Lyssna på honom när han läser sina dikter. Det finns inspelningar, jag har många hemma, han ÄR sina dikter i rösten. Rikard Wolff som läste några Tranströmerdikter i Babel i kväll är bara nästan lika bra, och han är tränad skådis.

En stor dag för världslitteraturen, en stor dag för hela tanken med lyrik, en stor dag för varje liten människa med ett stort hjärta som pickar i bröstet.

I hans dikt "Efter anfall" ur samlingen Hemligheter på vägen finns orden: ... häftigt som när telefonen ringer i mörkret.
När vi läser en dikt av Tomas Tranströmer lyfter vi den luren.
.

Inför valet i morgon

2011-10-05T16:48:00.006+02:00

I morgon är det utnämningsdags! De spekuleras vilt om namnen, både bland allmänheten och tidningar, här i Sverige och utomlands, ja i hela världen praktiskt taget, alla har ju sina favoriter som de för fram.
För- och nackdelar stöts och blöts, världen kort sagt håller andan.

Tills i morgon (kl 13 är det väl?) då vi vet. Då Den Ständige stiger fram ur den där dörren. Och under pressblixtar från kameramän och journalister som skockar sig från all världens hörn, meddelar valet och motiveringen. Och med Gert Fylking nånstans i folkhavet som enligt traditionen ropar ”Äntligen”.

Allt avslöjat i morgon, som sagt, när den ständige förbundskaptenen Lagerb-, nävisst ja Erik Hamrén är det numera, alltså meddelar vilka mittfältare han valt till kvalmatchen mot Finland på fredag!

Och vadslagningen är förstås i full gång.

På Ladbrokers vadslagningslista finns namn som Ola Toivonen. Det är ju ett namn som man bara inte kan gå förbi med tanke på motståndarna, är motiveringen.
Och tvåvägsspelaren Emir Bajrami förstås, men namnet kan föra tankarna till Hammarby, vilket i dagsläget inte är så gångbart.
Och Christian ”Kippen” Wilhelmsson – ett smeknamn innebär ju folkkär och vore därmed ett fett poppis val.

Unibet vill ju inte vara sämre. De menar på att geografisk spridning brukar vara tungt vägande och toppar med Pontus Wernbloom från holländska AZ Alkmaar och Sebastian Larsson från engelska Sunderland.
Och de har även med Kim Källström, åtminstone hans vänsterfot.

En bubblare som förs fram av många runt fikaborden i vårt avlånga land är också Samuel Holmén, han har ju inte varit med på ett tag, men var det inte han som var spaningsledare ett tag i Palmeutredningen?

Ja, namnen är många. Men har man svårt att sätta en slant på ett enda namn kan man göra en trippel.
Och gissa på ”Elmanders Svensson”.
Vilket innebär Rasmus Elm, Johan Elmander och Anders Svensson.
Trippeln är mycket populär i vadslagningskretsar så här dan före.

Eller kan man tippa att det blir någon otippad?

Spekulationernas vågor går heta och oenigheten är stor. Det enda som de flesta är överens om är att det inte blir en kvinna.
.

Ya Nan

2011-10-04T11:08:00.015+02:00

Röda blommor med gult mitt i, på mörkgröna stänglar som klänger åt vänster och höger, som ville de jubla utanför sin vita målning.

För det är en målning jag betraktar. Inte den du ser här uppe dock. Målningen jag studerar hänger på väggen i restaurangen Golden Duck på Hornsgatan. Och längst till höger på målningen finns en rad kinesiska tecken.

På en impuls frågar jag den unga svenska servitrisen när hon just passerar, om hon vet vad tecknen betyder. Hon kan inte kinesiska, säger hon, men lovar att hämta en som kan.

Ganska snart dyker en äldre kinesiska upp. Jag ställer frågan igen och hon går fram till målningen, pekar och förklarar, medan jag försöker förstå. Hon säger nåt som låter som almanacka. De översta tecknen handlar om datumet tydligen, de mellersta är något jag inte uppfattar och tecknen längst ner är hennes namn.

Så det finns en henne ...
- Vad heter hon? frågar jag.
- Ya Nan, tycker jag att hon svarar.
- Ya Nan, upprepar jag med lite halvt frågande tonfall.

Jag tror jag uppfattat namnet hyfsat riktigt i alla fall och tackar henne.

Episoden över, rätt kort som den var. Men jag får en skön känsla av att ha fått en strimma av inblick i något för mig helt främmande. Och kinesiskan måtte väl ha uppfattat det som rätt kul att ha fått förklara. Inbillar jag mig åtminstone.

Tänk om jag hade jobbat på en restaurang, t ex Gyllene Köttbullen i Nanking eller Shanghai, och en av gästerna hade frågat mig:
- Säg, den där tavlan på väggen, vad betyder de svenska tecknen där till höger?
Och jag svarar som det är:
- Det står "Sången om Elin".
- Song Eno Mei Lin?
- Ja, Sången om Elin. Hon heter så, Elin.
- På så sätt ... så vackert ... Mei Lin.

Han tackar och jag går därifrån. Men innan jag hinner ur hörhåll låter det som om han säger:
- Tänk om jag skulle skriva om Mei Lin i min blogg ...

Fast det där sista är nog bara som jag inbillar mig.
.

Blädder och bladder

2011-10-01T21:42:00.009+02:00

Läser tidningen. Den 1 oktober. Försöker komma över den illamående känslan när jag vänder bladen i DN. För Dagens Nyheter har en ny layout. Men jag tycker tidningen bara har blivit fulare. Tyvärr måste jag säga så.

Allt har blivit mindre och flyter ihop mer. Pyttesmå mellanrum mellan orden. ”Utför” och ”ut för” ser lika ut. Och serierutorna har krympt. Så att största anledningen till att ha DN, "Medelålders Plus", ser ut som frimärken. De två alternativen ”byta till Svenskan” och ”strunta i tidning” närmar sig.

Så ser jag Ulf Lundell på en sida. Han intervjuas. Jag läser men tänker på hans bild. Vänder tillbaka dit. Jo. Han ser ut precis som Benny Andersson. Ni vet han som ser ut som Björn Ulvaeus. Hmm, varför det?

En första tanke: alla medelålders med gråsprängt skägg ser likadana ut. En följdtanke till det: ska jag gå in i badrummet och titta mig i spegeln?

Men så en roligare tanke: nä, det beror på namnen.
Ulf är varg. Ulvaeus är varg. Och ”En varg söker sin flock” hette väl en av Lundells böcker? Det är nog därför. Ren magi.
Djurnamn på människor är egentligen inte så vanliga. Fast Björn Ulvaeus är ju dubbelt försedd här. Och så har vi Tiger Woods. Det verkar vara begränsat till rovdjur detta.

Men fåglar finns väl också? Loa Falkman. Och hade jag inte en klasskamrat i ettan som hette Örneklint? Bara rovfåglar också. Gråsparv Eriksson är det ingen som heter. Det tycker jag är synd.

I alla fall har DN behållit punkten efter namnet. Alltid något. Jag gillar punkter. Precis som mellanrum.

Lägger ner blaskan och tittar ut. Septembersolen flödar över i oktober. Och träden är kvar i sin sommarlayout. Det är bara lönnen som börjat skifta i rött. Som rodnade den för att anträda färden in i förvandlingen.
.

Indianen Britt

2011-09-28T11:04:00.008+02:00

Septembersolen värmer och lyser, snart kommer dagar när vi fryser, sjöng Barbro Hörberg på skivan Med Ögon Känsliga För Grönt.

Det är brittsommar eller indiansommar (är väl samma sak eller?) även detta år. Det lär ska bli 20 grader på fredag.

Så vi fryser inte. Inte än. Och knappast inte framöver heller, för om det är kallt tar man på sig nåt. Så blir det varmt. Den där konversationen som man kan tänka sig: ”Nämen har du en tjock filt på dig? Fryser du?” – ”Nä. Hur kan man frysa med en tjock filt på sig?”

Så vi fryser nog inte, säger jag mig i septembersolen.

I går var jag på Utbölingen och läste. Eller Nya Klubb Utbölingen heter det numera. Det är två nya eldsjälar som tagit över poesikvällen. Men samma ställe, fiket Tellus i Midsommarkransen. Jag läste min "Pelikanen och Pelle Kanin", som handlar om Tolftejul.
Septembersol, midsommar och jul på samma kväll.

Jag hade också en text som jag skrev på vägen dit, om varför jag åkte dit, och som jag kallade Därför.

Efter mig läste en ung kvinna som sa att hon ”inte är så bra på att prata mellan dikterna så jag hoppar över det”. Det lät fint. Ett utelämnande kan ju vara springor för att släppa in. Lyssnaren. Eller septembersolen. Den värmda lyssnaren i en lysande uppläsning.

Snart kommer dagar när vi fryser. Inte. Inte än. Och inte sen.
Oktober kikar så smått genom gläntan i dörren. Men först är det 20 grader på fredag. Det har Britt lovat.
.

Helsingborgarna kommer!

2011-09-25T23:46:00.015+02:00

Har varit i den mänskliga myrstacken Bokmässan i helgen. Trodde inte det var något Rum för poesi i år, men såg den virvla förbi när jag tog mig från B- till C-salen. Eller om det var från D- till A-salen. Så där missade jag nåt. Själv var jag ju där i fjol både som lyssnare och poet med en ny bok.

Men seminarierna gick jag på i år. Det var t ex Tranströmer, seminariet "Tranströmer – metaforernas mästare". Med en professor, Staffan Bergsten. Och två poeter, Anna Hallberg och Malte Persson. Malte hade svårt med konststycket att knorra över Tranströmer utan att det lät som sågning. Anna gav mig mer. När hon ställde sig upp och läste en Tranströmerdikt var hon magnifik och Tranströmer närvarande i rummet. Jag rös och njöt. Professor Bergsten var sylvasst fin som Tranströmerexpert när han fick en syl i vädret. Redde också ut skillnaden mellan bild och metafor, vilket fick mig att inse att det är framför allt bilder Tranströmer använder, inte metaforer.

Och det var seminariet "Dikt som klomärken". Om Edith Södergran och Henry Parland. Bara 20 minuter långt var seminariet. Märkligt att ge Edith Södergran bara 10 minuter. Men man tyckte väl att det borde räcka. De var ju båda suveräna på att ta tillvara tid, dog så himla unga, Södergran vid 31 år, Parland vid 22. Ebba Witt Brattström var glimrande när hon talade om Södergran. Citatet ”vad sker mig medan jag talar”, det var en skön höjdare.

Deckarfreak som jag är gick jag också på seminariet med Johan Theorin. Hans nya bok inte om Öland den här gången. En thriller, inte deckare. Han hade en cool keps. Jag köpte ett ex av hans bok så jag fick den signerad.

Och så seminariernas seminarium: Herta Müller. Om Södergranseminariet var glest besökt och både Tranströmer- och Theorinseminarierna välbesökta så var köerna till Herta Müllers seminarium obeskrivliga. De ringlade sig runt halva Göteborg.
Och hon svarade intelligent, personligt, humoristiskt, enkelt och vänligt på alla högtravande frågor som kom. Särskilt minns jag det hon sa om skillnaden mellan hem. De fattigas hem i den rumänska by hon kom från var fyllda med saker. Rika människors hem var nästan tomma på saker.
Jag blev förvånad över att hon var så kort. Som en liten gnistrande diamant. Jag är urglad att jag fick chansen att se henne i verkligheten.

En konstig sak på vägen hem. Jag var på Centralen i Göteborg, skulle gå ut till mitt tåg, då låser en polis dörren framför mig, säger till förklaring ”Helsingborgarna kommer!” Bara så.
Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”På så sätt. Helsingborgarna kommer. Vilka av medborgarna i denna utmärkta stad avses? Typ hälften eller? Och vad är det som gör att dörrar ska låsas när de, vilka de nu är, kommer? Har de händerna fulla med bazookas, kalasjnikovs och molotovcocktails? Brukar helsingborgare vara elaka mot rikets andra stad på söndagar? Och halmstadbor har jouren på måndagar?”

Men ingenting av det sa jag förstås till den dörrlåsande polisen, bara knep ihop ena ögat i en kollegial ”jag-förstår-blinkning” åt honom.

Och smög i stället ut en annan, garanterat helsingborgsfri, väg till mitt tåg, där den stod vid den lite lagom halvtomma perrongen, lätt dåsande i den ljumma sensommarkvällen.
.

Livstecken

2011-09-21T23:16:00.006+02:00

hej tänkte skicka några rader bara för att höra av mig så ni slipper vara oroliga och så där det här är ju ett nytt ställe så jag kanske ska berätta lite för saker och ting är på nåt vis inte så handfasta och regelbundna här eller hur jag ska säga  men allt är helt okej och man känner att man utvecklas och ska jag säga en sak ni vet den där envetna tröttheten jag liksom hela tiden haft i huvudet är helt borta nu vad säger ni om det men nu måste jag väl sluta och droppa det här jag vet en bra reva i molnen nästan rakt över er hoppas bara inte för mycket av punkterna och sånt blåser bort på nervägen men ha det och krama alla vi ses L
.

Jag - en vattuman

2011-09-19T23:45:00.015+02:00

Att jag är född i Vattumannens tecken låter kanske som ett skämt när man betraktar min vattenkarriär från dess upprinnelse.

Jag var bland de allra senaste i klassen att bli simkunnig.

Förödmjukelsens gång gick mellan min skola Södra Ängby och Blackebergs Skola. Det var dit alla simokunniga landkrabbor fick ta sig för att lära sig den våta konsten. För Blacken hade simbassäng. Jag vet inte om det var på de promenaderna jag samlade på mig alla mina Bellmanhistorier. Mer om det nån annan gång.

Var var jag? Just det, badet i Blacken. Hu. Iskallt fick man duscha, sedan skrubba sig ren med rotborste, ställa sig på rad för instruktioner och sen i plurret som bara var aningen varmare än duschen. Med eller utan korkdyna som flythjälp.

Låter korkat och så kändes det också. Lika korkad som jag kände mig när smågrabbarna i Heden dök från bryggan med såna där nonchalant vinklade ben. Medan jag stod dubbelt fastfrusen på bryggan och plirade avundsjukt fram ur badrocken.

Men jag måste berätta om cyklopögat. Ett sådant hade jag alltid på mig på landet när vi badade. Rolf hade ju det. Men han var ju fem år äldre och kunde förstås simma. Han hade snorkel också men jag nöjde mig med cyklopögat. Då kunde jag ha huvudet under vattnet och kände mig som en simmare. Men jag vande mig vid att så här torrt ska det kännas mot ansiktet när man är under vattnet fast man har ögonen öppna och allt. Huvudet under vattnet utan cyklopet och jag fick nästan panik.
Jag skulle förstås ha väntat med cyklopöga tills jag först blivit vattenvan. Korkat som sagt.

Därav min nesliga krukornas gång till Blackens simhall tillsammans med mina medkrukor.

I bassängen var trängsel och plask och man fick hela tiden vatten i ansiktet från de andra. Frisim var uteslutet för mig – eller crawl som vi kallade det. Bröstsim hade en något lägre grad av ansiktsdränkning, men jag tröttnade på kallsupar med klorvatten.

Till slut lyckades jag ta mig runt de längder som krävdes för att ta de 200 meter som innebär att man klarat det. Simborgarmärket heter det väl. Lösningen hette ryggsim. Fördelen med ryggsim är att man har ansiktet bortvänt från vattnet. Nackdelen är att man inte ser vart man simmar. Man tvingas då liksom vrida sig runt samtidigt som man ligger där och bakåtsimmar. Det ger då ett lite vridet intryck.

När jag såsmåningom blev far till två döttrar tänkte jag emellertid att jösses nu är jag ju vuxen! Och jag försökte gå på tvärs mot krukan i mig. Badade när det var som kallast (rekordet är 11 grader), var i längst av alla (russinfingrar och russintår), dök alltid ner med huvudet under vattnet (fast jag ”dök” alltid där jag stod tryggt på botten och alltid med stängda ögon). Allt för att alla skulle tro att jag var Johnny Weissmullers lillebror eller nåt.

I lämpliga plask och frust går det alltid att dölja att jag aldrig simmar crawl, sällan bröst, bara rygg med pyttelåg uthållighet och att min dykning alltid är från vattnet där jag bottnar och med hopknipna ögon.

Så den avlägsna släkting till nämnde Weissmuller som man idag tycker sig se när jag simmar upp till tio(!) simtag under vattnet, är egentligen en fejk, en bluff och en illistig humbug, en schimär för ögat, föga verkligare än vore jag tecknad av en illusionist.

Men säg det inte till nån.
.

Frukost innan dan börjat

2011-09-15T17:21:00.003+02:00

(prassel)

friheten
från dom vita piskorna
och dom svarta kedjorna
är en brunn
där vattenytan sjunker
om ingen rör den
men stiger i takt med att
någon dricker

även om du måste falla
på knä för att göra det

(tugg)

du är en människa
det är ingen botten i dig
du är så som en brun brunn
där det du känner och tänker flyger
i vida svängar som svarta och vita fåglar
vilda sorgsna skränande stumma stora små svarta och vita fåglar
flygande i dina landskaps vikande landskap
slumpvärldar som vidgar och vidgar sig

som om texten på mjölkpaketet grepe vitt om Vintergatans mjölk

(svälj)
.

Massor med vatten

2011-09-11T23:00:00.005+02:00

Det var tio år sen i dag. Och det är som Palme. Alla minns var de var.

För att försöka förstå öser teve och tidningar på med allt de har om detta. Men detta förstår vi inte.

Med den kyliga hjärnan kan vi registrera och fatta. Men det är som att läsa en meny. Resten av oss (hjärtat/själen/känslorna eller vad man ska kalla det) har svårare med sådana här saker. Den delen av oss säger bara ”overkligt” … helt ofattbart” …
Förstår inte.
Sitter kvar i tom matsal utan att kunna beställa in och fortsätter stirra på menyn.

Fortsätter stirra i tidningen och på teven med samma bilder som från en skräckfilm och där alla texter och röster hjälps åt att skrika i den tomma salen, skrika in det vi pekar på i menyn.

Och det är som Hitler också. Det enda man på riktigt kan förstå inne i sin kropp var att han hade en frimärksmustasch.

Och som Tolkien. Hans ”Sagan om de två tornen” kan man, om man vill, läsa som en vision av det som komma skulle. För tio år sen idag.

I dag invigning av det nya. World Trade Center som alltsedan katastrofen kallats Ground Zero heter från och med i dag National 9/ll Memorial Plaza.

Michael Arad är den som formgivit den nya platsen och jobbat med den sedan 2004, då han vann arkitektuppdraget bland 5 200 personer som skickat in bidrag till tävlingen. En trettonhövdad jury avgjorde. En av jurymännen, James E Young, säger att vad de letade efter i förslagen var ”en utformning som kunde uttrycka förlust men också förnyelse. En plats som kunde vävas ihop med stan igen, inte ett permanent gapande sår”.

På platsen finns två fyrkantiga hål precis där de stod. Och precis lika stora. Men inga tomma hål. Massor med vatten som rinner ner. Vatten är bra. Det här kan både bli en bakåt- och framåtplats. Man kan stå och titta på dammen och vattenfallet och se vad man vill, tills kanske salen fylls, menyn blir nåt på tallriken och man kan till slut få ihop det. Kanske. Vatten kan ibland flytta stora block av oförstånd och inlåst chock.

Och världen består av tre fjärdedelar vatten.

Och människan består av tre fjärdedelar vatten.

Hur mycket hon än gråter.
.

Dröms långa nyckel

2011-09-09T12:19:00.003+02:00

låt mig för evigt backa långsamt ur er bur
det finns ingen framtid i era röster och löften
ni slår ihjäl solstrålar här
packar dom tätt och säljer dom som minnen
skeppar dom över havet som minnen
håller upp dom drypglada för bödeln i hamnen när ni kommer fram

men mina morrhår är inte till salu
mina framtassar är sprungna ur mjölk och sol
de kan inte bocka
bara doppa sig djupt ner i svartglup och sedan upp
deras betalning är nya fiskar och fåglar, nya smycken av smekt luft
mellan skuldrorna av vardag och verklighet

låt mig för evigt backa långsamt ur er bur
och fälla ut mina armstumpar som ett långt kors av vingar
och segla till befrielse genom det enda som lyser som hål i er,
ert hjärta,
men mitt eget är en klump som jag känner slå och slå i mitt bröst
och mina ögon är mina
av olika glas beroende på dag eller natt,
men mina,
och min hjärna är ogenomträngligt min
och det blod ni eftertraktar är gömt inom mig och forsande rött
tuggande av ilska ibland och ljusare vemodsmatt ibland
men rött och rinnande mitt

hur tror ni det går att hejda mig
hur vrider och vrider er beskäftighet sina lås omkring mig
det som är jag är bara mindre och mindre där

låt mig som en lossnad affisch rulla ur er bur
och segla till fjärilens vinglande frihet rakt genom ert hjärta
.

Ordförande i Kräkklubben

2011-09-08T00:24:00.007+02:00

Det var en samtalsledare på scenen tillsammans med henne. Bara de två. Och så förstås vi i publiken. Den relativt lilla salen fullsatt. Salen inte byggd på djupet, utan på bredden, så att det blev en otvungen stämning i rummet.

Samtalsledaren var skicklig, men han behövde inte göra så mycket. Hon svarade och hon berättade om sitt liv och hon gjorde det med det välartikulerade självlysande lugn som är hennes eget.

Och hennes berättelse sträckte sig från Estonia till Utöja, till den 11 september, till Palestina och till ANC i Sydafrika. Mandela hade själv visat henne sin cell på Robben Island och hon kunde nå alla fyra väggar med armarna där hon stod mitt i hans cell och då kom tårarna, berättade hon.

Hennes kamp här hemma för allas likaberättigande har alltid förts i uppförsbacke och motvind. För några dagar sedan hade hon i Östgötakorrespondenten sett en artikel som hade en kommentar av en rasist med ett hatiskt, osakligt och ärekränkande utfall mot henne - mina ord, inte hennes (hon läste upp kommentaren). Östgötakorrespondenten hade vägrat att ta bort kommentaren. Hon gav sig inte. Först efter två timmars dividerande med tidningens ansvarige utgivare, togs kommentaren bort.

Jag tänkte på att hon aldrig höjde rösten någon gång när hon talade. I likhet med Nelson Mandela hyser hon inget hat mot sina fiender. Hon argumenterar i stället.

Frågestund på slutet, där publiken släpptes in. Några av frågeställarna pinsamma att lyssna till. Frågor på precis det som hon nyss förklarat. Grumliga frågor, omtuggningar, massor med eh … eh, och andra utfyllnadsord. Någon ställde uppenbarligen sin fråga bara för att han var förtjust i sin egen röst. Hon svarade på varje vimsig fråga så att frågan plötsligt framstod som vederhäftig och genomtänkt och varje frågeställare behandlades med respekt. Som en jämlik.

På frågan om vad vänskap var för henne, svarade hon att hon och två kompisar hade något som de kallade Kräkklubben, att de var så nära vänner att de kunde prata om allt, hur känsligt, svårt eller sårigt det än var. En av dem jobbar inte längre i Sverige och den andra dog under tragiska omständigheter.
Men en Kräkklubb önskade hon oss alla.

Det här utspann sig i går kväll i Smedjan i gamla Münchenbryggeriet i Stockholm och under den timma som samtalsstunden varade höll hon oss i sin hand och folkhemmet fanns för ett ögonblick i rummet där vi var.

Hon var intelligent, vältalig, modig, saklig, sympatisk, lugn, humoristisk, snabb, elegant, behaglig att lyssna till, strukturerad, generös, kommunikativ, rakryggad och ödmjuk.

Hon hette Mona Sahlin.
.

Vattna blommor

2011-09-06T14:15:00.003+02:00

har märkt att om jag öppnar fönstren i tvärdrag

när jag vattnar blommorna på kvällen

blir rummet lagom svalt att sova i

och vet att om jag öppnar allt i mig
så antingen tvärdör jag
eller nåt vågar växa

och jag vaknar av att jag drömmer
och drömmer att jag vaknar upp
långt långt inunder mig stjärnkall av fallande moln

och min dröm är en rovfågelslängtan
som cirklar din dröm i natt

och min dröm är en rovfågelslängtan
som cirklar din dröm i natt
.

Konsten att kisa

2011-09-05T22:33:00.011+02:00

I Sverige gnällskar man sitt fotbollslandslag.

Attityden är misstänkt olika före och efter.

Före VM-kvalmatchen mot Ungern på bortaplan var segern nästan klar, en leende Zlatan intervjuades, Sverige saknade bara en given spelare och Ungern hela fyra st, artiga ord från ungrarna, vi får det svårt, Sverige tillhör topp 10 i Europa, ingen oro fanns bland svenskjournalisterna för att vi trots allt hade bortaplan, att Hamrén tagit ut en matchotränad vänsterback, att Ungern hade kniven på strupen att vinna matchen.

Varpå Ungern förstås vann.

Efter matchen tävlade man i den svenska sportpressen om vem som kunde såga laget mest.

Vad det nu spelar för roll i efterhand att Oscar Wendt hela tiden blev uppsnurrad på sin vänsterbackplats i nåt som väl mest liknade motboll hela matchen. Eller att Zlatan mest ägnade sig åt rytboll när någon passade honom på ett sätt som inte passade honom. Eller att Ungerns segermål 2-1 var riktigt snyggt och att de vann rättvist, som man gör när man har flytboll.
I efterhand spelar det föga roll. Sverige är inte bättre än så här. Matchen avgörs inte i försnacket, utan på plan. Skjutboll i nätboll.

Matchen spelades på Ferenc Puskas Stadion. Skänker en tanke åt den liraren, som i början av 50-talet tillsammans med namn som Sandor Kocsis och Nandor Hidegkuti gjorde Ungern till världens bästa fotbollsnation. Den legendomspunne Puskas. Mytboll.

När jag skriver det här, vet jag inte hur matchen mot tabelljumbon San Marino gick. Den spelas i morgon. Men oavsett om Sverige skulle vinna med 12-0 så är det kört. Vi har snedsparkat bort våra chanser, kan inte vinna vår grupp, kan inte bli bästa tvåa, måste vinna playoff mot andra tvåor. Och då börjar väl sportjournalisterna yla mot seger igen. För den mikroskopiska chansen som återstår.

Sorry. Även då får vi spö. Det är mitt stryktips.

Men det spelar egentligen inte så stor roll. För fotboll har många namn, är en mångfacetterad sport, den mest spridda över hela jorden. Klotboll, frestas man att säga.

Och ute i stora vida världen finns det ju ändå ett lag som försvarar våra färger, ser nästan ut som det svenska landslaget i sina gula dräkter. Brasilien. Oavsett när i historien man menar. Ibland vann de, ibland inte. Spelar ingen roll. Hos mig vann de alltid. Socrates, Pelé, Zico, vad de än hette. Det enda nationslag som aldrig uppträtt med sina för- och efternamn, utan enbart med artistnamnet.
Det var som om bollen sökte sig till deras fötter. När de passade så tjongade de inte bollen till varandra. De smekte iväg den. Njutboll.

Och om man kisar kan man tro det är vi.
.

Greta och Lana

2011-09-04T16:06:00.010+02:00

prassel i blad

Greta sitter lutad bakåt
passar på att sola
Lana drar handen efter sig
i vattnet lojt

den ena ljus och
den andra mörk

i dagbräckningen glittrar
Förbjudna Floden fram

på knä i fören
doppar Rutige
Kit sin paddel
och kisar framåt

en blå kakadua flyger upp från ett
buskage som glider förbi

tusen mil från de
djupa skogarna
vänder tyst en
elvaåring blad
.

Picassos handled

2011-09-03T23:45:00.009+02:00

Timglaset har vänt oss upp och ner och vi rinner sandkorn för sandkorn neråt, blir mindre och mindre upptill och större och större nertill … nä visst nä, timglas och sånt fanns ju inte, var vi överens om.

Men den rinnande sanden genom glaset, det får mig att tänka på något. När jag första gången var utomlands.

Då var jag i Italien. I Rimini. Med mamma och syrran. Bilder med instamatic med röda ögon. Utflykt till Venedig och tur på brunslammiga kanaler med gondoljärer, miljarder duvor på S:t Marcusplatsen, nåt museum där och vi gick omkring från sal till sal och jag hade papper och penna med mig även på den tiden och skrev upp namnen på alla målningar och vilka som målat. Och då menar jag alla.

Vad jag gjorde med den långa förteckningen sedan förtäljer inte historien men vi köpte förstås en liten gondol av plast som vi hade med hem och som stod på teven i Blacken i en massa år.

Och en sandtavla köpte vi också. Sand i lite olika färger mellan två skivor av glas. En liten knyck på handleden och man ändrade tavlan, sanden rann på annat sätt, tavlan var rektangulär så man kunde ställa den på högkant också. Och en ställning följde med där det ständigt skiftande mästerverket kunde stå lutad i.

Har inte tänkt på det där förrän nu, när jag började dilla om timglaset. Så skapande och vackert det kan bli med nästan ingenting annat än en ny lutning.

Så kan det få vara, tycker jag, med övergångar mellan det som vi bestämt ska heta årstider. Inget som rinner försvinner.

Svampen är här! All frukten är här! Man måste inte ligga på badstränder och svettas, solen hasar i coola mjuktofflor. September är här, böjer sin nacke och ler.

I en ny lutning.
.

Augustispöken

2011-08-29T22:43:00.007+02:00

Man kan känna det som om livet är sommaren. Och att sommaren håller på att ta slut. Titta: och med skräckslagen min och darrande pekfinger betittar man hur sandkornen sakta men obönhörligt rinner ur timglaset.

Men det där är bara spökkänslor i oss. För det är så att det inte finns några sandkorn som rinner i nåt timglas. Hela sommaren och alla känslor omkring den är bara nåt som vi hittat på.

Vi har fyra behov men förstorar upp ett av dem och i det måste allt ske innan den så kallade sanden rinner ur det så kallade timglaset.

För vårens knoppning behöver vi och sommarens blomning, liksom höstens skördande och vinterns vila. Det är den pendeln i oss som gör oss till människor.

Tomas Ledin sjunger i ”Sommaren är kort”: ”med en glass i min mun och i sandaler av plast går jag i solen och tänker på dig, ljusblåa dagar seglar förbi ...” och i en annan vers: "vattnet är varmt och luften står still, jag sitter i skuggan, läser gårdagens blad."
Det är en så ljuvligt precis bild av sommaren. Helt oslagbar. En av mina favoritlåtar.

Men refrängen går: ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort, men nu är den här, så ta för dig, solen skiner i dag. Hösten kommer snart, det går med vindens fart, så lyssna på mig, solen skiner kanske bara i dag ...”

Vi måste alltid göra så där tydligen, efter glädjen och njutningen måste vi piska oss med ord om att allt tar slut, allt tar slut. Slutet blir inte mindre av att man hoppar över piskan, det erkänns, men glädjen blir det. Och njutningen. Så jag lyssnar till Ledins låt med öppna öron vid verserna och med stängda öron vid refrängen.

Under hösten kan vi ägna oss åt att skörda det som vi under sommaren tänkt och känt. Det är lika ballt som att tänka och känna. Ett timglas kan man ju helt enkelt vända på när sanden runnit ner ...

Vi ses i september, månaden då vi kan bli du med våra spöken.
.

Knäsvagt

2011-08-28T23:08:00.009+02:00

Orkanen Irene har drabbat New York. Öborna red dock ut stormen, som först befarades bli så där jättejättestor. Irene. Jag tänker på det här att orkaner alltid ges namn. Varför? Kanske det är så att man genom namnen vill få något slags kontroll över hot och hemskheter och därmed minimera dem. Vi hade ju stormen Gudrun i Sverige också, slår det mig, men det här med att ge oväder namn känns främst amerikanskt. De är ju också USA som är så hemsökt av allehanda hurrikaner, cykloner och orkaner.

Och om jag inte har fel så tar de namnen i alfabetisk ordning. Den första orkanen för året kanske var Alfie och Irene var den nionde i ordningen i så fall. Vilka bestämmer namnet? Finns det en namngivningsavdelning på något meteorologinstitut nånstans i Staterna? Kanske flera som konkurrerar? Det är ju USA.

Men jag gillar idén med namngivning. Man skulle utöka idén bara. Till sig själv och alla dessa krämpor och jox som man till och från hemsöks av. Men inte ge namn i alfabetisk ordning, det blir krångligt, man låter kroppsdelen styra.

Få se. Var har jag haft ont? Det där ryggonda, förstås, för några år sedan. Rebecka drabbade mig ibland så jag knappt kunde vältra mig ur sängen. Men Rebecka har hållit sig lugn ett bra tag nu.

Går man ännu längre tillbaka så hade jag ju min mage. Jisses, Maggan var inte god att tas med. Hon gav mig ju magkatarr på 80-talet så jag inte kunde dricka kaffe. Och Maggan fixade ulcerus åt mig på 90-talet så jag blev sjukskriven en månad. Fast jag är inte gramse. Det är preskriberat nu.

Men det kanske ska vara killnamn också?

Lite senare hade jag ont i handen, kunde inte skriva med höger hand, visade sig komma från armen, något slags musarm. Namngivningscentralen i mig får svårt nu. Blir det Hubert eller Anders som jag ska skylla på?

Men idag då? Vad har jag nu? Jovisst, vänster knä knakar när jag t ex går nerför trappor. Det är Karl-Ragnars fel.
En massör sa att det där beror på att lårmuskeln är för kort. Men jag vet inte om det är rätt att lägga hela skulden på lårmuskeln Lasse. Känns orättvist på nåt sätt. När han nu är så kort och allt.

Apropå lemmar drömde jag i natt om att jag rusade nerför en massa trappor. Bara rusade och rusade neråt. Jättekonstigt att just jag skulle drömma om just det. Jag med min Karl-Ragnar.
.

Maltsar & Berewain och falukorven

2011-08-26T16:24:00.010+02:00

- Nämen hej, Berewain, sitter du här?
- Olsson, jag föredrar Olsson.
- Kommer du ihåg mig?
- Javisst, Maltsar, visst kommer jag ihåg dig. Hej.
- Det var längesen. (se inlägg 30 nov 2010). Vad har du gjort sen sist?
- Gjort? Få se, jo, jag har besökt staden med de många glasaffärerna och frisörerna.
- Jaså den? Då vet jag.
- Bodde där när jag var halvvuxen.
- Hur var det där då?
- Så där. Gator och hus. Bara gator och hus. Det var väl min ensamhet bara som bodde där ett tag.
- Men det kändes väl nåt speciellt att återbesöka ändå?
- Nej, ingenting. Men jag såg en fin katt när jag gick hem. Och en vit fjäril.

- Har du gjort nåt mer då?
- Ja. Och så åkte jag till staden där jag bodde som barn. Där alla hus står ihop till gårdar i samma färg. Gula gården och gröna gården. Och röda. Du vet.
- Mmm. Vilken färg hade din gård?
- Nja, mitt hus hörde inte till nån gård, stod liksom utanför det där. Konstig feeling i alla fall. Kändes som att gå omkring i sina inälvor. Och stenen vid skomakarn stod kvar.

- Ja, så kan det vara ibland. Men du, hur gick det med den där nyckeln? Kom den till rätta någon gång?
- Nyckeln? Visst, det gjorde den. Har den här i fickan. Problemet är att jag vet inte vilken dörr den går till.
- Dörr? Vet du inte det?
- Nej, det kan jag inte säga, men det ordnar sig. Jag har i alla fall liksom en bild av den. Hur den gick inåt. Vad vet en människa? Mer än att falukorv är gott.

- Måste gå. Men ha det bra, Berewain.
- Olsson, jag föredrar Olsson. Vi syns, Maltsar.
- Ja. See you around.
.

Snapshot

2011-08-23T23:59:00.004+02:00

skramlet av en kundvagn över gatan

en bråttom kvinna i en grå hjälm svänger ut
i trafiken på en vespa

en duva flyger upp

mannen i baskern med två matkassar
öppnar porten med baken

flickan står under gatlyktan och läser Howl

på ett klädstreck hos Larssons hänger
skjortor och underkläder i vinden

en grabb balanserar förbi på en randig skateboard

everything belongs to me because I am poor
står det på en arm jag aldrig glömmer

kraften som skalar en potatis är större än atombomben
.

Snögubben smälter

2011-08-22T22:42:00.004+02:00

Äntligen smälter snögubben.

Jag skrev redan den 1 mars om att den arabiska våren även nått Libyen. Att diktator efter diktator smälte ner som snö när våren kom. Men tji fick jag. Den libyske diktatorn visade sig hämningslös i sin massaker på försvarslösa civila och kastade in landet i ett blodigt inbördeskrig. Och tiden gick.

Sen kom ödesdagar i mitten av mars. Den 18 och 19 mars, ser jag. Eftersom jag de dagarna skrev om Benghazi, den sista utposten för oppositionens trashanksarmé. Det såg ut som om de välutrustade Khadaffiarméerna skulle slakta oppositionen i ett enda stort blodbad.

Så kom det internationella flygförbudet och katastrofen undveks. Utjämning i inbördeskriget. Tiden gick och man hörde inte så mycket.

Plötsligt i går dessa rapporter att oppositionen rycker längre och längre in i huvudstaden Tripoli, Khadaffis armé vittrar sönder, fler och fler Khadaffitrogna byter sida när de inser det motbjudande i att skjuta ner sitt eget folk. Som en ketchupflaska kommer allt som man trodde skulle ske i början av mars. Makten i landet glider Khadaffi ur händerna och folket tar äntligen över.

Libyen är inte vilket land som helst. Det har aldrig upplevt demokrati. Khadaffi är den diktator i Afrika som suttit längst, brutalt slagit ner allt motstånd i landet i över 40 år, uppbackad av många länder p g a oljan.

Och nu ser vi en revolution i just detta land spela upp sig i direktsändning inför våra ögon. "Världshistoria skrivs", skriver många tidningar.

Så det här är självfallet förstanyhet i dag för alla tidningar världen över. Även för alla de svenska. Utom Expressen. Som med osviklig fingertoppskänsla har som enda stora nyhet på löpet att en meteorolog på TV4 slutar.
.

Den elegante programledaren

2011-08-21T21:53:00.006+02:00

Tänk att de tagit upp "Gäster med gester" igen. Det var kul. Såg ett program i går, ett nyinspelat avsnitt. De medverkande var bra, men jag tänkte på de första avsnitten, när programmet var i sin ungdom, och framför allt programledaren då. Som var Svan.

Nej jag menar inte Gunde Svan. Gunde var ju överraskande bra i "Fångarna på fortet", de där första programmen, när programidén var ny och allt det där med ”sju nycklar, sju nycklar”.

Och jag tänkte inte heller på Jan-Öivind Svahn, om ni trodde det. "Fråga Lund". Han behövde inte göra mycket programledande där, med alla suveräner i panelen, David Ingvar och Bodil Jönsson m fl. Ett program de gärna får ta upp igen.

Nej, det var förstås Lennart Svan, jag menade. Programledarnas programledare. Han var den självklare programledaren. I galor. På nobelmiddagar. Även i radio. Det fanns ju det här radioprogrammet "På minuten". Underbar blandning av kreativitet, jätteskratt och kunskap. Ledde med lätt men säker hand sådana egensinniga men eminenta deltagare som Stig Järrel, Moltas Eriksson och Astrid Lindgren.

Den här lätta men säkra ledningen visade han i "Gäster med gester" också. Han småpratade med ”gästerna”, samtidigt som han hade magisk kontakt med både tevetittarna och publiken, samtidigt som han styrde programmet med elegant osynlig hand. En släkting till tevesuveräner som Lars Holmqvist och Lennart Hyland. Och radiosuveräner som Ingvar Storm.

Lennart Svan hade också ett litet men dock synligt mellanrum mellan framtänderna. Den enda, absolut enda, likheten med nuvarande programledaren för Gester med gester (ni märker här min illistiga elegans att utelämna namnet).

Och så var Lennart en av fyra (!) programledare i nöjesprogrammet "Razzel", som sändes 1985.
Själva programmet minns jag som fjompigt, men följde det varje lördag eftersom de hade ett inslag som triggade mitt intresse. Tävling i limerick. Tittarna fick skicka in. Och en dag – läs och häpna – vann en limerick som jag skickat in! Just den lördagen såg jag inte programmet av nån anledning, så jag fick aldrig höra den läsas upp i TV.

Men pappa hade det och ringde från Kristianstad och hojtade grattis och jag hajade först ingenting. Dock har jag kvar ett ex av den bok som trycktes efter programserien. Sträcker ut en hand in i bokhyllan, fiskar fram ”Razzellimerickar” och hittar min limerick på sidan 52.

En skvallersjuk tant uti Solna
hon prata´ så tungan förkolna´.
Hon baktalar gäster
numera med gester
så nu är det knappt att nån tål´na.

Den limericken binder ihop med början här på ett så osökt sätt, så jag tror jag låter den få sista ordet i detta ovanligt svaniga blogginlägg.
.

Bo Ny i byn By

2011-08-20T15:46:00.007+02:00

Bo Ny såg sig i spegeln. Tillbaka tittade en verkligt lyckligt lottad man. Hans korta namn gick så lätt och snabbt att skriva. Ekonomiskt. Det fanns också en skönhet i detta, tänkte han, och nickade mot sig själv. Samma gällde också hela byn där han bodde och som för säkerhets skull bara hette så. By. Där hette alla tvåbokstavigt och där fanns många affärer i vilka man kunde göra sina korta och ekonomiska och vackra inköp av t ex ål och allahanda ko-produkter (t ex sånt där rinnande vitt som är för långt att säga) samt te med eller utan is.

På kvällarna roade man sig med att se på TV. Eller så gick man på Ba och tog nåt att dricka och hade skoj. Men tro nu inte att man drack pilsner på Ba, det serverades aldrig där. Däremot hinkvis med öl.

Ba fick heta så, de hade ansökt om det sista r-et men fått nej från JA (Juridiska Abbrevieringskontoret), den institution som upprätthåller kortheten, ekonomin och skönheten i byn. Utslaget i JA var enhälligt och uttalandet hölls föredömligt kort, mindes Bo.
"Bar" = nä. Fy! Bu!
"Ba" = OK.

Dessutom hade Bo Ny sin vackra hustru . Hon hette Py Ed och var vd på SJ.
Ja, alla i By skulle vara begåvade med eget för- och efternamn oavsett barn eller vuxen, oavsett gift eller ej. Så var enhälligt bestämt i JA.

Så Bo Ny bodde där med sin fru Py Ed. Det var så sant, de hade en dotter också. Han mindes så väl när hon föddes. Hur han direkt vid hennes nedkomst, som kutymen krävde, efterfrågade hennes namn och den lilla, med två korta strån på huvudet, svarade direkt:
"Jag heter My Ek."
Och sträckte sig mot mamma Py och ropade: "di!"

Ett exemplariskt barn från första stund, tänkte Bo. Hans hjärta riktigt svällde av stolthet i bröstet, men helt kort förstås.
På kvällarna hade de så roligt och sjöng "Do Re Mi", ni vet den där sången från österrikiska alperna ur musikalen So of Mu som sjungs av Ju An.

Fast nu skulle de ha ett barn till. Alldeles i dag faktiskt. Han hade därför gått tidigare, två minuter i 5, från HK på LO, där han jobbade. Och stannat till på Ba i två timmar och druckit två öl. Och nu stod han här och mös framför spegeln.

Dags att gå. Han strök tillbaka sin korta, ekonomiska och vackra frisyr som bestod av ett strå över det vänstra örat och ett likadant över det högra, blixtrade iväg ett sista leende mot sig själv och begav sig sedan till BB. Buss och taxi blev för långt, så han fick gå. Men avståndet var kort så det var OK.

Precis i tid kom han. I rummet låg hans tappra hustru Py Ed och på en stol med rak rygg satt hans prydliga dotter My Ek och ägnade sig lugnt åt att sy. Eller om det var be. Något tvåbokstavigt var det i alla fall. De nickade kort åt varandra och han satte sig lika lugnt på en annan stol. Värkarna verkade ta sig. Coolt.

Aj, sa Py. Oj, sa Bo uppmuntrande.
Aj, aj, sa Py. Oj, oj, sa Bo dubbelt uppmuntrande.
Nu, sa Py.
Och alla, Bo och My och barnmorskorna och de övriga i BB-personalen och förstås Py , samlade sig nu runt den alldeles nyfödda flickan.

Och unisont ställde de frågan:
- Nå?

- Jag lystrar till namnet Alexandra-Katharina von Papadopoulos-Friesenschiöld, svarade den lilla och log stort.

Då svimmade hela byn.
.

Fyra siffror i badminton

2011-08-19T15:54:00.005+02:00

Vi slog rekord när jag var ung. Ja, med ”slå rekord” menar jag inte att bräcka något officiellt rekord gjort av någon annan, bara rekord i jämförelse med oss själva.

Man spelade bollen mellan sig med ett tillslag och räknade hur många slag man kunde hålla bollen i luften utan att nån missade. Man höll hela tiden koll på sina tre bästa. Hade kanske 10, 8 och 4. Och så gjorde man 7. Och hade då 10, 8 och 7.
Eller om man gjorde 14. Då hade man 14, 10 och 8. Så höll man på.

”Vi” innebär jag och Rolf. På Hästberg. I badminton.

Det intressanta med det här – förutom att man får motion och lever ut sin bollkänsla – är att bollen till slut lever sitt eget liv.

När man håller sig på nivån 20-30 sådär, tänker man på hur man möter bollen och hur man slår och det är tre aktörer: jag, bollen och medspelaren.
När man får in snitsen och kan hålla bollen mellan varandra längre och ännu längre, så märker man att det bara är en aktör, bollen. Eller, om man så vill, en maskin. Som består av tre delar: jag, bollen och medspelaren. Och om det är någon då som tänker är det maskinen. Om det inte är bollen.

Ofta när vi sågs skulle vi spela badminton, Rolf och jag. Hade vi nät så tävlade vi mot varandra, hade vi inte nät så slog vi rekord. Och när vi slog rekord hamnade vi snart i den här en-aktören, maskinen.

När vi höll ut så där jättejättelänge, var det till slut bollen som höll oss uppe. Den sökte racketen så att man glömde värken i armen eller nacken eller ögonen eller vilken del av en som var mest plågad. Och magin fortsatte sin magiska glöd genom luften. Schwing schwong. Och schwing schwong.

Jag vet inte vilka 3 bästa vi hade. Men övning ger som bekant färdighet och vi klättrade uppåt och det blev med tiden hur mycket som helst.

Jag minns när vi nådde fyrsifffrigt. När jag slog till bollen och vi förbluffade räknade "tusen" så var det som att det inte längre spelade någon roll hur mycket mer än så det blev. Bollen förstod det, hängde med huvudet och gick ganska snart snett och vingligt mellan oss och någon av oss missade långt innan vi kom till 1100.

Efter det slog vi inte så ofta rekord. Det omöjliga var ju redan gjort. Och magin borta.

För femsiffrigt är inte att tänka på. Ingen boll vill hålla på så länge. Du kan fråga vilken boll som helst.
.

Drömmingabok

2011-08-18T14:54:00.002+02:00

Själ går till Mans stugu.
Ur två koppar ryker kaffe.
Man ser in i Själs ögon.
Man ryser och blundar.
Första är allom fri.

Lamm går i vargs storme.
Utanför rullar tiden.

Man vandrar långt under måne.
Måne är skalls ränne.
Själ står i rodnan sol.
Man vänder skugga åt Själ.
Pliktar sju och en halv gal.

Varg går i lamma fällu.
Tid är minne och förflutet blod.

Man går till Mans marknad.
Marknad är träls fjättre och kväs.
Själ står i fullan sol.
Man förer Själ till salu.
Pliktar aderton galer.

Varg går i lamma storme.
Tids gäld i strupu seger.

Själ står i Mans stugum.
Man dräper Själ.
Man dör.
Själ gråter i Mans ögon.
På spiseln skriker hurran.
.

Slamkrypare på Skansen

2011-08-17T12:43:00.005+02:00

All sångs avslutning bliver svår.

Har i alla fall sett några tisdagsföreställningar i sommar. En bamsestor uppryckning sedan förra sommaren då slutet på Lundinepoken trampade vatten.

Grandios avslutning i går på Sollidenscenen.

Men mina ögon var lite dimmade. Med inåtglans och bakåtskimmer.

Såg en ung helylle tjejartist inta scenen med en energi av fyra ordinarie solar mitt i publikens stora kärlek och med hemvävt smeknamn: Lill-Babs.
Och såg en kvartett sjungande killar.
En som var lika mycket skådis som sångare, imposant och snackig med breda gester, förnamnet folkligt förkortat: Sigge Fürst.
En annan som började som dansare, en musikalartist med de stora sångerna, glittrande ögon och inget smeknamn: Jan Malmsjö.
En kommande söderifrån, elegant och mörk, varm röst och vågig frisyr, och blommigt efternamn: Carli Tornehave.
Och en född entertainer med unik rivig röst, anspråkslös och framförädlad ur popgenerationen till en scenartist som går utanpå det mesta: Björn Skifs.

Öppnade ögonen nu. Med utåtglans och nutidsskimmer.

Såg en ung helylle tjejartist inta scenen med en energi av fyra ordinarie solar mitt i publikens stora kärlek och med hemvävt smeknamn: Nanne Grönwall.
Och såg en kvartett sjungande killar.
En som var lika mycket skådis som sångare, imposant och snackig med breda gester, förnamnet folkligt förkortat: Loa Falkman.
En annan som började som dansare, en musikalartist med de stora sångerna, glittrande ögon och inget smeknamn: Peter Jöback.
En kommande söderifrån, elegant och mörk, varm röst och vågig frisyr, och blommigt efternamn: Måns Zelmerlöw.
Och en född entertainer med unik rivig röst, anspråkslös och framförädlad ur popgenerationen till en scenartist som går utanpå det mesta: Björn Skifs.

Vad? Björn Skifs? Båda gångerna? Ja, vilken artist vi haft och har i honom ända sedan starten i Slamcreepers från Vansbro. Vad kan man jämföra honom med? Van Morrison? Rod Stewart?
Får återkomma till denna Björn.

Grandios avslutning på Skansen i går.

All sångs avslutning bliver lätt.
.

Homecoming blues

2011-08-16T10:30:00.003+02:00

- Tack, bloggpennan, för din Varbergrapport i går! Det var en knivskarp analys av staden. Välkommen tillbaka får jag väl säga också! Du prickade in hemkomsten precis. I mitten av augusti hade vi ju sagt. Hur var det i Pennsylvania?

- Just great. Akta´re vilket väder. Man blev solbränd ända ut på blyertsspetsen. Titta själv!
Han höll fram sig själv så jag skulle se. Jag kunde inte se nån skillnad.

- Jättefint, Bloggis, du är ju helt svart som jag vet inte vad.

- Och så träffade jag några skådisar helt oförhappandes. Fick autografen av mitt favvo Sean Penn. Kolla på sidan här. Så nu ska jag inte tvätta mig förrän till jul.
Och sen var jag vid Grand Canyon. Slungade ut en massa pennskrin där så det ekade döfint.

- Jaha. Har du varit i Göteborg också?

- Ja, jag tog visst en sväng dit på hemvägen. Hur visste du det?
Skrev en dikt till dig också när jag satt på tåget hem.

- Till mig?

- Ja, jag satt lutad mot min resväska till pennfodral och ristade denna drapa.

Ursäkta denna penna
men det jag letar efter i dig
är bara min kappsäck full med sång

- Tack, Bloggis! Mycket bra. Du får sätta musik till den nån dag. Ja, vi får se vad vi kan fiska fram ur kappsäcken under hösten.

Till detta genmälde bloggpennan intet. Låg redan raklång över pennfodralet och drog långa föga melodiösa semestertimmerstockar.
.

Laurel & Hardy i stan

2011-08-15T10:03:00.008+02:00

Biblioteket i Varberg går ända ner till hamnen. Där går fyra sjömän. Eller om det heter matroser. Eller kadetter. Fyra i bredd i alla fall. Mörkblå byxor, vita skjortor, krusilull på axlar men utan Kalle Ankakrage på ryggen och sjömansmössa. De ser så där sjömansfina ut.

Det är fullt med sjömän här, när man tänker efter. Och alla går fyra i bredd. Och ser ut att vara på väg till flickan i Havanna. Alla sjömän är Helan och Halvan. En som är stor och tjock och som vill vara liten och smal. Och en som är liten och smal och som vill vara stor och tjock. Helan och Halvan. Och så två andra. För de går fyra i bredd.

Helan gestikulerar och skryter. Varför vet han inte, men det står i manus. Halvan gråter eller kliar sig i huvudet och ser förvånad ut. De andra två är mest med för att det ska bli fyra. De kan också vara två fala kvinnor. Då är de med för att de är fala. Och för att fala är ett roligt ord. Två sådana kvinnor är ofta inskrivna i manus. Och två likadana i andra änden av stan, som är gifta med Helan och Halvan. Eller med tvillingarna till Helan och Halvan. De som bär plommonstop och inte vet att de har några tvillingar.

Och så häller man in i det hela att de gifta plommonstopiga Helan och Halvan är dygdiga och deras tvillingar sjömännen lika ogifta som odygdiga. Och att dygdigheten hos Helan och Halvan är en förutsättning för att fruarna inte ska bli mäkta gramse på dem. Och att de fala kvinnorna är just fala.

Det som vi kallar förvecklingar är då apterade. Det är bara att luta sig tillbaka och skåda. Förr eller senare träffar de på varandra nånstans i staden. Helst korsvis. Och när kameran är på. Då kan de lika gärna spela in en film när de håller på. En elak buse måste vara med också. Och en polis som springer efter. Men det är kanske Chaplin det.

Kalle Anka, Havanna, tvillingar och Chaplin. Hur kom de hit? Man kan förvånat klia sig i huvudet för mindre. Men när sjömännen invaderar Varberg får de skylla sig själva. Och när de går fyra i bredd dessutom. Kan också bero på att biblioteket i Varberg går ända ner till hamnen. Redan det är lite lurigt.
.

Jordgubben i Hammarbyhöjden

2011-07-15T12:56:00.006+02:00

- Hej! Vad tar du för gubbarna?
- Två för 50.
Det var en äldre gentleman, man kanske kan säga gubbe, som satt där på en stol utanför tunnelbanan och hade lagt upp sina kartonger för försäljning.
De såg fina ut men jag frågade ändå.
- Var kommer de ifrån?
- Från Skåne. Och finare gubbar hittar du inte i hela stan. Här, smaka!
Han räckte mig en stor röd gubbe.

Då stannade en annan kund till, en dam med hatt. Frågade om priset, hon också.
- Två för 50.
- Det är för mycket för mig. Vad kostar en?
- 30.
- Det låter mycket.
- Du kan få en för 25, då.
Men nu gick damen med hatten iväg mot tunnelbaneingången.
- En krona då. Då får den för en krona.
Hon tvekade, men kom sedan tillbaka.
- En krona? Det menar du väl inte ...
- Nej, allt under 25 är rena förlusten för mig. Plockaren ska ha. Och transportören.
- Jaså, men 30 är för mycket för mig.
- Du får den för 25 då.
Hon tvekade lite, men så köpte hon ändå en kartong, och försvann in i Hammarbyhöjdens tunnelbana.

Under hagglandet över priset hade jag ätit min gratisgubbe. Och min gom gav klartecken.
- Den var fin. Jag tar två.
- Det blir 50.
Jag avslutade affären, lyfte på kepsen och åkte hem.

Väl där visade det sig att pratet om Skånegubbarna inte var tomt skryt. De var verkligen jättegoda och det var bara en enda jordgubbe som jag behövde slänga. Det var nog den som kostade 1 kr.

*****

I bloggande stund faller från himlen det vatten som är förutsättningen för allt liv på jorden och som vi kallar ”ostadigt väder”.

*****

Min bloggpenna viskade till mig att han tänker åka till Pennsylvania igen (se inlägg den 27 dec 2010) för att sola sin avlånga lekamen i fyra veckor. Och eftersom jag inte är den som vill ha bråk med pennfacket, beviljade jag raskt hans äskande.

Så bloggen slår upp sina sommarportar igen i mitten av den vackra månaden augusti.
.

Katt

2011-07-14T00:13:00.001+02:00

katten är en katt
som tycker om att balansera
på högt och vasst
som plank och staket och kanten på soptunnor
men det finns det ingen tid till
på dagen
då den gröna katten med rutiga ögon
visar sin tungspets och
rullar ihop sig i sig själv
på dagen när
spinnandet ställer fram fisk och mjölk
på lagomt håll från ögonlocken

men på natten
när annan hunger glittrar
går hon omöjligt ut på fläckiga soptunnelock
och uppfräst på rostiga kanter av omöjlighet
öser hon klös
mot det tunga och tomma därute
samman med de andra
balansörerna

då äter hon sin fruktan
och staden blir brandgul av sång
.

Införskaffande av fot

2011-07-13T13:42:00.007+02:00

Jag har köpt nya fötter. De gamla hade börjat bli slitna. Den inrättning där fotinhandlingen ägde rum var på ett ställe på S:t Eriksgatan som hette något med Natur och som använde traditionell kinesisk medicinkunskap.

Båda fötterna i varmt, nästan hett, vatten med örter. Sedan blev en fot i taget skrubbad, filad, klippt, sandpapprad, inoljad, masserad och påbankad.

Och hela tiden var det någon i det angränsande rummet som snarkade. Surrealistiskt men sant. Det framgick aldrig om det var en av personalen som passade på att ta en lur mellan två kunder eller om det var en kund som somnat under behandlingen.

Det skulle man kunna förstå i så fall. Behandlingen var inte alls obehaglig. Då och då killade det lite bara. Fast på en viss punkt å fotsulan ryckte jag till en smula av plötslig smärta, varvid terapeuten sa: ”åhå, magen”. Jag var på vippen att upplysa henne om att min mage emellertid inte, såvitt jag var korrekt informerad, var placerad så långt nertill, utan mer på mitten av mig. Men så förstod jag hur hon menade. Det där med kroppens meridianer eller vad det kan heta. Att varje punkt på foten motsvarar olika kroppsorgan. Masserar man på den och den punkten så blir man mindre förkyld osv.

Magiska åkommor har jag tvivelsutan haft, så hon hade en poäng där. Även om jag förstås var av den uppfattningen att detta hörde till det förflutna.

Men urgammal kinesisk medicinkunskap har talat. Hon kunde sin sak. Gamla fötter ut, nya fötter in. När hon var färdig, tittade jag förvånad på dem. Hörde dessa nya skinande extremiteter verkligen till mig?

Plötsligt är man fotriktig. Men nu har jag så fina nya fötter att jag inte har mage att gå på dem. Får lära mig gå på händer i stället. Eller tillbringa sommaren simmande från stad till stad.
.

Tillblivelse ...

2011-07-12T15:13:00.004+02:00

... av
sommarsolstånd
och nyckelpigans
blom

hugger det i hjärtat
så flyttar du dig
så hugger det bredvid

lätta på livet

i dag är du varm och här
och andas kamomill-
minuter ur min handflata

jag har svalt dina spröda konvaljer
och tränger upp ur din strupe
som ord ur en skruvad äng
som blom ur en glömd bevattning
som strykningar av vargahanden
som blod ur en tömd beskurning
som portföljen du för över glimbergen
som hallen som öppnar din dörr
som jag stannat stilla i ett skyfall
som nu i ett alldeles nu

molnet i mig bit huvudet av det

brännglas för mitt flimmerliv

som nu i ett alldeles nu
som en grönska av ingenting växer
som en aldrig någon som funnits
som du och jag tvingande evighet
som evighetstunga människosprakar
som evande tvingenhet blundar oss fallande
som hjälp faller hjärtslaget rakt genom oss
som vi knappt vågar märka förr´n det liv
som vi andas en dag för sent
kommer hem

så hugger det i hjärtat

så flyttar du dig

så hugger det bredvid

lätta på livet
i dag är du varm och här
och andas kamomillminuter
ur min handflata
.

Först väljer man får

2011-07-11T23:56:00.002+02:00

det går att lämna sitt bidrag
till den flyende evigheten
även i denna sena timme

man kan ännu posta sitt brev
till den goda herdens koja

det går

fast orden är bortklippta ur munnen
och knytnäven ännu inte
lämnat magen

först väljer man får
sen lägger man sig ner
som saftigt gräs
.

Masen från himlen

2011-07-10T23:27:00.009+02:00

På lunchen idag hade jag vägarna över Hötorget. Men vid Orfeistatyn hörde jag en bekant stämma som liksom flöt ut till mig ur Konserthuset.

Jag följde efter rösten uppför trapporna och in i Konserthuset, precis som man känner en doft av söndagsstek från ett hus och följer näsan in i köket.

Och så gick jag rakt in i en utställning som de hade för honom där. Masen från Borlänge. Världen störste. I år hundra år sedan han föddes.

Det var skärmar med biologiska data om honom, man såg att han hann bara leva 49 år. Det var bilder på honom som lillgrabben tillsammans med bröderna Gösta och Olle och pappa David på sångturné. Och det var massor av bilder från senare år förstås. Och ur skärmarna nånstans ifrån kom den. Hans sång.

När jag var liten förstod jag att han var pappas favorit. Och när jag var på landet i Dalarna förstod jag att man skulle vara värsta stolt över honom, Traktens Son och allt det där. Men jag förstod aldrig varför. Det har jag förstått senare. Och framför allt nu när jag satt där på lunchen och bara lyssnade.

En annan sak jag hade fått om bakfoten som liten var att han var finsk. Men han hette ju egentligen Johan Jonatan. Fast det hörde man aldrig. Det var bara hans smeknamn ”Jussi”.

När jag hör en tenor, oavsett om han heter Pavarotti, Domingo, Carreras eller nåt annat, tänker jag att tenorsång är klart överskattat. Man hör så himla tydligt själva ansträngningen, rätt toner brölas och krånglas fram, men det låter inte som om de hade så roligt. Och då vill jag helst stänga öronen.

Jag sitter på lunchen och lyssnar till Jussi Björling. Ingen ansträngning hörs. Inget krångel förnims. Rena starka, för att inte säga lyckliga, toner. Orkestern, den brukar ju annars liksom dra fram sångaren till tonerna, här är det sångaren som lyfter musiken till sig. Och jag förstår att tenorsång är en av de sköna konsterna.

Som nederstigen från himlen i en vagn av toner. Och vi människor kan bara lyssna till detta. Och förstå varför vi lever.
.

Piazza Navona

2011-07-09T22:09:00.015+02:00

med
tanke
till
Tomas
Tranströmer

så menade signora Sabatini
man jobbar så mycket
och är ledig så lite
och när man är ledig så vill man
sitta och titta på folk

herr Tanaka nickade
såg på hennes välvda läppar
och nickade
men nu är här tomt på piazzan
inte sant?

när hon suckade
kastade han fram sitt förslag
och nu sitter de på motsatta sidor
om semesterns piazza
och tittar på varann
.

Gammal huskur

2011-07-08T00:26:00.001+02:00

sitt ner så får vi se
jaha den där värken
ja många kommer hit för den
särskilt så här års

nån egentlig bot
har ingen hittat
men här är i alla fall ett recept
som kan ge lindring

tänk på henne och
upprepa tyst
jag älskar dig
från den miljonte gången kan du börja höja rösten något
.

Krukmakarens mamma

2011-07-07T22:35:00.010+02:00

En massa människor samlades på Trafalgar Square i dag. Och på biografer i en massa länder runt om i världen. De sände t o m ut på Facebook, där folk som snappade upp det skickade vidare till andra i sitt nätverk, så att i princip hela världen kunde sitta på parkett. Det var så jag fick nys på det.

En enormt lång röd matta. TV-kameror. Och som sagt hela torget packat med folk? Vad det handlade om? Det var världspremiär på den allra sista filmen om Harry Potter. En hajp omkring detta som om det var en landstigning på månen ungefär.

Proffsigt genomfört förstås av intervjuarna på scenen och hela produktionen. Engelsmännen är ruggigt skickliga på sådana här saker.

Jag satt och tänkte på två saker.

Att det är det här man menar när man talar om ”global värld” och ”helt ny teknik idag” och ”sociala medier”. Det är detta. Jag satt bara och tittade förbluffad. Som en dinosaurie framdragen vid näsan ur historiens dimma.

Och sen tänkte jag på böckerna och filmerna. Det är väl sju böcker ungefär som blivit filmade och detta var den åttonde och sista filmatiseringen som premiärhyllades på detta enorma sätt. Nästan alla böckerna har jag läst och några av filmerna. Precis som med Sagan om ringen-trilogin är filmerna oerhört skickliga med hyperavancerad filmteknik, sevärda förstås, men böckerna är bättre. Förstås. Så är det alltid.

J.K. Rowling är en skicklig författare. Hon spinner en helt ny värld av en sån udda sak som trolleri och trollkarlar. Fantasin är enorm, framför allt när det gäller namnen på hela persongalleriet. Blommiga vackra namn på alla utom på huvudpersonen. Han heter bara Harry. Och Potter i efternamn, ”krukmakare” ungefär. Så simpelt och listigt. Alla kan identifiera sig med en sån.

Om han hetat Balslavius Waterhouse eller nåt sånt hade aldrig nån köpt böckerna. Och ingen bok hade blivit film. Och jag hade inte förbluffats av en fullpackad Trafalgar Square på Facebook. Och du hade aldrig läst det här.
.

Äntra på nytt

2011-07-06T23:55:00.002+02:00

den här dikten
är ny varje gång du
läser den
den handlar nu om något
annat än förra
gången du var här

orden åker runt
i ett annat du nu
i sina ompackade
resväskor

erfarenheterna
tatuerar din hjärna

varför skulle vi annars
låta orden
regna i vår öken
även när vi sover?

du är vatten
och jag, dikten, är strand
du, dikten, är jag
och vi är vatten mot
varandras vandrande strand

vi byter våg

det finns ett möte
som är om igen runt
hörnet om även
nästa förtvivlan

så töms
sophinken ur ditt liv

och du räcker
allt längre mellan dina
vingspetsar

vi byter bara feber

allt är en röd rytande drake
sa gryningen
allt är en röd drake av lust
.

Ötzi

2011-07-05T16:58:00.006+02:00

Espmarks dikt fanns med på en utställning om denne långlivare.

Båda golvade mig.

Krrruntsch. Och ännu en vek undan.
Mannen som skulle komma att kallas Ötzi
högg sig en väg mellan dom. Trasig i
handen kring yxskaftet. Flämtade.
Getskinnsrocken svetten larmet. Hann dra
ut pilen ur buken på den förste. För många.
Flydde upp i bergen. Flydde. Till slut
alldeles tyst bakom honom.

Mannen som skulle komma att kallas Ötzi
hade åter klarat det, om det inte
varit för hungern efter koppar.
Den styrde en förföljares pil
smack in i hans rygg.
Flydde uppåt. Flydde. Räddade allt
utom sitt liv som overkligt blödde in i
snön och de väntande glaciärerna.

Natten gick. Och året. Hundra år. Det gick tusen.
I en bädd av is låg mannen som skulle komma att kallas Ötzi
medan tusen år till gick. Och efter ännu tusen
tändes en darrande stjärna i himlen
och de som kunde räkna tiden började nu om.
Efter nästan två tusen nya år anlände två tyska
bergsklättrare ...

I en dikt av Kjell Espmark lever han nu
sitt liv utanför tiden.
.

Spjutkastar-Elsa och muttrarna

2011-07-03T23:52:00.005+02:00

Hon hette Elsa. Och var vår klassföreståndare på mellanstadiet. Hon hade hårda nypor. Och då menar jag bokstavligen.

Hon hade nämligen varit spjutkastare. Det sas att hon varit i Sverige-eliten. Hon var alltså ingen man muckade med. Var det någon som var stökig så kunde hon bara gå in i skocken och LYFTA bort den stökige i nackskinnet. Man var nog lite mallig att man hade en så imponerande dam som klassföreståndare.

En stor grej på den tiden var när det var film. Då kunde Elsa komma in i klassrummet – som hon gjorde den här gången som jag tänker på – och säga, när vi satt oss: ”den här timmen ska vi se en film om –” och ingen hörde på fortsättningen. Vad filmen handlade om, vem brydde sig om det? En euforisk våg av VAJERT gick igenom klassen. För detta innebar bio mitt på dan i plugget!

Vi lämnade klassrummet och ställde oss på ett långt led två och två i korridoren och först när Elsa tyckte det var tillräckligt lugnt och tyst så fick vi marschera genom skolan till filmsalen, där mörkläggning och filmvisning, stämning, mystik och pirrig förväntan låg och väntade på oss.

Framme vid filmsalen stannade vi och ställde upp oss på led för inmarsch, några stökade och pratade bakom mig, nån knuffade till mig, jag vände mig om för att se om det var Berra eller Hasse eller vem det var.

Då slog blixten ner. En eld högg in i min nacke som en skallerorm, allt blev bara en hjärndunkande glödgande smärta. Jag fattade ingenting, jag kunde inte andas eller röra mig men lättade ändå från golvet, drogs ut ur skocken, dinglande i Elsas nypor.

Jag minns inte vad som hände sen. Inte vad hon sa, inte om hon insåg att hon huggit tag i fel grabb eller ej, inte om jag sen fick se filmen, men det fick jag väl kanske, fick förmodligen ställa mig sist i ledet som straff. Jag vet inte.

Det enda jag minns är mina känslor. Först en enda stor förvåning. Sedan chocken. Smärtan. Indignationen över orättvisan och övergreppet. Och till sist – måste jag erkänna – hatet. Som låg kvar i mig en lång tid efter det att den bultande svullnaden i nacken till slut försvann.

Hat försvinner. Men med hjälp av hat kan man förstå varför t ex egyptierna revolterade i våras. Har man aldrig känt hat, förstår man egentligen inte vad dom bråkar för.

Hat försvinner. Det försvann för mig, förstås, och ersattes av kunskap och erfarenhet. Men det här gör att jag så väl förstod vad August Strindberg skrev om i kapitlet om Johan och muttrarna i Tjänstekvinnans son. För den berättelsen kan man inte förstå om man läser med huvudet. Man måste läsa med kroppen.
.

Demokratid

2011-06-29T22:02:00.013+02:00

Halva året har gått. Så kan man se det. Men ibland kan jag tänka så här att det där handlar ju bara om tid. Och tid finns inte.

Ja, almanackor och klockor finns. Men inte tid. Försök t ex att gå in i en affär och köpa lite av den varan. Först ser kanske expediten helt oförstående ut. Ehh, är det något nytt märke? Nån ny tidning? Nytt dataspel? Nähä, då är jag rädd att … Och om du då står kvar och framhärdar i din beställning, så rycker den stressade expediten på axlarna och vänder sig till någon annan kund med ett pressat "jag har inte tid".

Och man kan inte heller lagra tid. Frysa ner den i kylskåpet och ta fram den senare. Även om det finns folk som försökt sig på just det, med sig själva. Jänkare brukar det vara, som på det sättet försöker köpa tid. Men det går inte. Man såg ju hur det gick hos expediten.

Det man ofta beskyller tiden för är att den går. Men jag vet inte. Jag tycker det är vi som går. Eller visarna på klockan. Tar vi bort klockan, vad har vi då? Solen, säger du. Solen den går ju upp och ner där borta. Njae, det är bara som det ser ut. Det är ungefär som att hålla upp handen framför ansiktet, dra bort den och säga tittut.

Nä, tiden varken går eller går att lagra. Det är en färskvara som mjölk och demokrati. Demokrati, ja. En sak som ofta sägs om tiden är att den är det enda riktigt demokratiska och rättvisa som vi människor har, eftersom vi alla har exakt lika mycket av den. Närmare bestämt 24 timmar om dygnet. Man säger ju dygnet om vår vridning runt oss själva.

Men går går det inte att säga att den gör, tiden. Jag tror mer på hoppsasteg. Att den mitt i steget och hoppet bara ändrar ett N till ett L och så blir det en ny månad. Man säger ju månad om månens resa runt oss.

Så förefaller det mig från den plats där jag sitter. Demokratid. Genom hoppsasteg styr folket tiden.
.

Jogga, yoga, yoghurt

2011-06-28T23:37:00.009+02:00

Om man vill ha ett enkelt levnadsråd att hålla sig i – och det vill man ju – så kan man säga jogga – yoga – yoghurt.

Så att man inte glömmer nåt.

För jogga är viktigt. Eller man måste ju inte precis springa omkring och flåsa, men det kan vara OK att röra på sig, kroppen är på nåt vis konstruerad för det. Om man inte är ett träningsfreak – och det är man ju inte – så kan smyggympa vara en bra väg. Gympa utan att man planerar det och utan att det egentligen kostar på. Spola hissen och knalla i trapporna t ex. Eller sträcka på kroppen och lemmarna när man väntar på att rödljuset ska slå om.

Själv gör jag armhävningar i innertrappan hemma. Golvet lutar på så sätt starkt uppåt, så övningen kan sägas få ett drag av fusk. Men med illa dold list säger jag till mig själv att nu har jag armhävt. För det har jag ju. Jag kan inte säga emot mig själv där. Jag är på nåt sätt så enastående smart att jag kan lura i mig själv vad som helst för att jag är så enastående korkad.

Och lite kroppsrörelse drabbas jag därmed av i rena farten.

Och yoga är viktigt. Fast det behöver inte vara just yoga heller. Anything goes, som det heter på nysvenska. Huvudsakligen att man kopplar av, kommer till ro, funderar en snutt på sig själv och sitt liv och det här som vi alla håller på med. Alltså existerar. Det blir man tokig av om man bara ägnar sina tankar åt det. Och man känner sig nog tom om man konstant undviker detta område. Det förkättrade ordet "lagom" är här bra. Ägna sig lite grand, lite lagom åt detta.

Förresten heter det kanske inte "yoga" längre. Allt byter namn. För att verka lite hippare och coolare. Själen, kan man ju helt enkelt säga.

Och yoghurt är viktigt. I likhet med all annan mat som är nyttig. Det är helt enkelt nyttigt att äta mat som är nyttig. Samtidigt som det är OK att äta mat som är onyttig. Bara man inte vräker i sig av det. Det där med lördagsgodis är inte ett så dumt koncept. Vara sträng förälder mot sig själv på vardagar. Och ta en glass och kanelbulle på helgen. Om man vill må schysst - och det vill man ju.

Ta trapporna - bara vara - spara bullen till helgen. D v s jogga – yoga-yoghurt.

Så att man minns och finns.
.

Nils

2011-06-24T23:54:00.004+02:00

mellan gatan och parken
kanske du mer är
van att se mig
stå och stryka eld på en
tändsticka och hålla för
så att flamman går över
till blosset mellan läpparna

precis som statyer
i allan tid har plägat
mot rost och frost
för människor med öppna
ögon och goda

men nu är nu
och vi ses igen
förutan minsta
rim till skydd

solen är försenad men det gör inget
det går ju alltid
att fäkta med armarna
det är så man gör
åkarbrasor eller vingar
eller för den delen
tvättar sina fönster
genomskinliga

de utposter av glas
som inget annat är
än rinnande sand

vår tändsticka är att
inte kasta bort vad vi har
i mörkret mellan oss
kan du stryka över skräcken med min hand

du rosenbarn
du barn av natten
jag sötebrödsönskar dig
en liten låga
som bara är din
.

Jakten på ján

2011-06-19T16:07:00.013+02:00

Hä va mackyt ján. Det är ett av de mustiga uttryck som jag har i mig sedan jag var barn. Hä va mackyt ján.
Åtföljt av att man klatschar med handen på benet. Eller drar med baksidan av handen över pannan. Scenen är sol, Bläsen, hässjor och Grop-Per och andra som hjälpte till med räfsor och grepar.

Vad betyder uttrycket?
Ja, hä va = det var. Rätt enkelt att tyda. Kanske ”hä” kan lura en att tro att det är en förkortning av ”här”, men så är det alltså inte.
Nästa ord ”mackyt” är lite svårare att genomskåda kanske. Myggigt.
Hä va mackyt. Det var myggigt. Fast egentligen inte bara mygg, snarare flugor, bromsar eller vilka flygande otyg som helst som förpestar en, när man varm och svettig räfsar hö på en åker.

Och sen det sista ordet ”ján” som betyder ”här”.

Hä va mackyt ján – Det var myggigt här.
"Ján" som jag skrivit med en accent. För att visa att det är nåt ovanligt med uttalet, inte ett svenskt a som i ”van”, utan att a som t ex i tyska ”Vater” (eller för all del som i ”Zlatan”). Sådana här osvenska a vimlar det av i våra dialekter.

Men det är så konstigt att ”här” alltså heter ”ján” på dalmål (för det är dalmål det handlar om). Var kommer detta "ján" ifrån? Det liknar ju ingenting i något språk. Allt annat i dalmålet går att härleda. T o m ”vöndalöst” går ju att ana sig till att det betyder ”fantastiskt”, vi har ju ”wonderful” på engelska. Och alla vanliga småord som du, vi, stol, har, sol etc är hyfsat lika på åtminstone något av de indoeuropeiska språken svenska, engelska, tyska, franska, spanska.

Men här, here, hier, ici, aqui heter på dalmål ján. Varför? En liten diamant av obegriplighet är det. Jägaren i mig skulle vilja få en förklaring.

Jag tänker så här: men motsatsen då? Det heter ju "här – där" och "here-there". Och på dalmål? Ja, den här frasen anmäler sig då direkt:

Akt dä så dunt rammel nöd dan (ytterligare ett uttryck som skramlar runt i skallens minnesvindlingar).
D v s: Akta dig så du inte ramlar ner där.
Så det är i alla fall ett rimpar även på dalmål: ján – dan.

Fast … ”dan” uttalas med vanligt svenskt a, tvärtemot "ján" alltså! Varför det? Högst besynnerligt. Ännu en vöndalös diamant av oförklarlighet, som …

Men jag får akta mig så jag inte ramlar ner där.
.

Kurre & Åsa och varjehanda pålägg

2011-06-17T12:39:00.006+02:00

Jag råkade vippa bloggpennan nedåt. Och då var det förstås klippt. Duns till vänster om tangentbordet. Kurre. Duns till höger om tangentbordet. Åsa. De plirade upp mot mig.

Kurre: - Berätta om ...
Åsa: - ... dina frukostar.
- Frukost? Ja, jag brukar väl först -
Å: - Nej, vi menar förr. På ...
K: - ... landet. Berätta om det.
- Jaha. När jag var grabb? Ja, jag drack alltid en kopp té. Nej förresten, choklad också ibland. Och -
K: - Choklad?
- Ja. Och få se, ibland också honung. Alltså hett vatten med honung i.

Å: - Klibbigt och läbbigt. Men vad åt du?
- Ja, det var ofta hålkaka. Runda. Som mormor gjorde. Jag fick alltid sticka hål på dem innan de skulle gräddas. Man gjorde så för att -
K: - Jaja. Men vad åt du för pålägg? Det ...
Å: - ... där äckliga som din morfar åt?

De tänkte på det som jag berättade i inlägget den 22 mars.
- Absolut inte. Vad tror ni om mig? Nej, det var alltid ost.
Å: - Bara ...
K: - ... ost?
-Ja, och mesost. Brunt paket. Man ställde på högkant och hyvlade.
K: - Men nåt mer än ost och ...
Å: - ... mesig ost måste du väl ha ätit?
- Ja, messmör. Ett gult paket. Man bredde på med kniv …

Jag såg att de började få något gäspigt i blicken. Jag sökte i minnet.
- Och så åt jag hästkött på mackan. Nu tittade de upp, lite mer intresserade. Det hette ”hamburgerkött” för att det var lite fult på nåt sätt att äta häst.
Å: - Fast det är väl ...
K: - ... bara som skinka?
- Nej, skinka åt jag sällan. Men jag kunde snurra upp en konserv med sardiner och ha som pålägg ibland.
K: - Inget mer? Inget som var ...
Å: - ... läbbigt, så där som din morfar -
- Nej, hu nej. Men jag åt förstås mycket äppelmos som pålägg. Det var mormor som gjorde äppelmos. Och hon blev glad om det gick åt. Och jag blev glad om hon blev glad …

Nu såg de att jag försökte smita ut på mormorspåret och jag hejdade mitt dillande och lade pennan i stora veck. Och så kom jag på det!
- Majonnäs! Ibland kunde jag bre en macka med bara majonnäs! Jag tittade triumferande på Kurre & Åsa.
Och blev belönad med förtjusta rysningar hos båda två.

- Och, sa jag, för att sätta punkt för diskussionen, så fort jag åt pålägg så innebar det att jag, oavsett vad jag åt, samtidigt också åt något annat, som jag ännu inte nämnt och som så att säga ligger i sakens natur, gissa vad?

Där hade jag dem. De tittade frågande på mig. Och sedan på varandra. Och jag hade gott om tid att helt oförmärkt smyga in ett finger mellan dem till avbloggningsknappen, samtidigt som jag själv med ett maliciöst leende avslöjade det korta och korrekta svaret, alldeles innan jag tryckte på knappen:

- Ägg.
.

Trick med speglar

2011-06-12T23:53:00.003+02:00

jag var den ende i klassen
som visste vem Zora Folley var
och var han låg på utmanarlistan

när Eddie Machen landade på Bromma
var jag och pappa där
jag höll pappa i handen
och minns att Eddie hade keps

det var boxare, lejon och gorillor

och så var det
nåt trick med speglar på fester
man håller en kroppslång spegel framför sig
vinklad ut från mitten
med näsan på kanten
och gör roterande rörelser
med armen och benet på spegelsidan

då ser det ut som en groda som simmar

förmodligen krävs en spegel till
och att man blundar med ett öga eller så
minnet är oklart där

en annan glimt är i mammas och pappas sovrum
min julklapp stod där oinslagen
jag såg den
mindes pappas skarpa Gå inte in där
och så min iskalla skräck för upptäckt

från pappas vrede
fanns inget gömställe

men
för man försiktigt samman
skärvorna av glimtar man hittar
och blundar på ena ögat
så kanske man får ihop en spegelyta
tillräckligt hel

där grodan kan ta sig
simmande iväg
.

Evert Dylan och Bob Taube

2011-06-11T23:27:00.006+02:00

En sak som ingen tänkt på - eller i alla fall aldrig nämnt eller skrivit något om - är likheten mellan Bob Dylan och Evert Taube.

Att de skrev och sjöng sina egna sånger? Nä, hur många gör inte det?
Att de sjunger hest? Nä, samma sak där. Det gör många, hesheten är en del av det som gör en röst njutbar att lyssna på.

Nej, det jag tänker på är att båda är narrativa låtdiktare. De berättar historier i sina låtar. Andra kanske också gör det då och då, men inte som Evert och Bob. De gör det, i stort sett, alltid. Här har vi två födda berättare. Det är action. Massor med verb.

Dit kom jag ridande en afton i april … Strike another match, let´s start anew … Den skälver den barnsliga hand som jag kysst …

Och det mest berättande man kan tänka sig: dialoger mitt i låtarna! Det är det inte många låtskrivare som kör med. Men hos Taube fullkomligt myllrar det av dialoger i texterna. "Fritjof och Carmencita", "Rosa på bal", "Den glade bagarn i San Remo". Välj vilken som helst, ska du se.

Och de finns även ymnigt hos Dylan, fast man kanske inte tänker på det. T ex den här. Låten "Highlands" från albumet Time Out Of Mind. Omkring 16 minuter lång, nånstans i mitten sjunger Dylan att han går in på ett fik. Han och servitrisen börjar prata med varann:

Then she says: "I know you´re an artist. Draw a picture of me!"
I say: "I would if I could, but I don´t do sketches from memory".
"Well", she says, "I´m right here in front of you, or haven´t you looked?"
I say: "All right, I know, but I don´t have my drawing book."
She gives me a napkin, says: "You can do it on that."
I say: "Yes I could, but I don´t know where my pencil is at."
She pulls one out from behind her ear
and says: "All right now, go ahead, draw me, I´m standing right here!"
I make a few lines and I show it for her to see.
Well, she takes the napkin and throw it back and says:
"That don´t look a thing like me!"
I said: "Oh, kind miss, it most certainly does."
She says: "You must be joking." I say: "I wish I was!"

Låten handlar om Bob Dylans längtan till bergen. Den här dialogen med servitrisen är egentligen en ganska ovidkommande utvikning, har ingen bäring på det som låten handlar om. Men Dylan gillar att berätta och dialogen finns där instoppad mitt i denna maxlånga låt. Och det lugna gungande blueskompet till den här sköna dialogen och hela låten ...
En skimrande pärla i Dylans produktion.

… Tärnan har fått ungar och dyker i vår vik … Kom inte ut, Florindo, det drar …
det glittrar av versrader i mig från Dylans omaka nordiska kompis.

Fast då hör jag Cornelis Vreeswijk som från ett ulligt moln däruppe: du, medborgaren, det där fanns också i mina låtar!

Och från molnet bredvid tycker jag mig höra Olle Adolfsson instämma: Alldeles. Och ävenså i mina.

Och innan fler börjar hoa från molntapparna, bloggar jag ut.
.

Över huvud taget

2011-06-07T23:16:00.011+02:00

Företeelsen huvudbonad sönderfaller vid betraktandet i två delar:

mössor och hattar.

Mössor har man i form av luvor, vilka antingen är ljusa Stenmarks- eller röda tomte-. Båda dessa förekommer med och utan tofs. Tofsfrekvensen är påfallande vad avser tomte-. I synnerhet på de av Jenny Nyström å bilder avbildade tomte-.

Hattar har däremot inte tofs, vilket är den särpräglade egenskap som särskiljer dessa från mössor. Utom vad avser fez, som onekligen är tofsprydd oaktat att det är en hatt.
Fez faller emellertid utanför detta studium, enär blotta nämnandet av densamma alltid åstadkommer ett opassande fnittringsljud å tolvåriga gossar.

Alla andra hattar är dock tofslösa. T ex cowboyhatten, som är bra att ha när man känner för att sätta två fingrar till sin huvudbonad och säga ”thank you, ma´am” och vända sin springare och försvinna i ett dammoln runt en kaktus.

Vill man inte försvinna bakom en kaktus, kan man ha en sombrero. Den är vidbrättad och gör att man blir en mexikan, som just passerat gränsen. Vilken gräns det handlar om spelar ingen roll, bara den passeras.

Halmhatt går också bra. Används med fördel av dig som är folkpartist och levde på 40-talet.

En annan tofslös hatt är kepsen. Keps är en konstig hatt eftersom det betyder ”mössor”. Den är dock ingalunda en mössa. Hur skulle den kunna vara det? Den saknar ju tofs. Keps är alltid köpt på Manhattan eller i Danmark.

En annan huvudbonad som saknar tofs och därmed är en hatt är baskern. Den är grön och kommer ofta från en morbror som återvänt från Främlingslegionen.

Fler hattar och mössor finns inte. På manssidan. På kvinnssidan återfinns däremot åtskilligt fler. Samtliga har fjäder och vippar på kvinnliga huvuden vid galoppbanor.

Därmed är analysen fullkomnad och ämnet huvudbonad uttömt.

Man kan felaktigt förledas att tro att ”huvudbonad” är en demokratisk företeelse, kan bäras av alla, bara att åsätta densamma å huvudet. Inget kan vara felaktigare. Skalliga personer (Fredrik Rheinfeldt och Yul Brynner) har det odemokratiska försteget att de inte behöver sätta något ovanpå huvudet. Det räcker med att ingnida detsamma med bonvax - med ty åtföljande putsning medelst sidennäsduk – för att uppnå vacker huvudbonad.

Vi andra kan inte ha lika glatt hjässa som dessa. Men lika glatt ansikte.

Oavsett om det handlar om Stenmarks-, tomte-, fez, cowboyhatt, sombrero, halmhatt, keps, basker eller lite vax å sidenduk, bör över huvud taget all form av huvudbonad få en renässans.
.

Det var så

2011-06-06T22:27:00.001+02:00

det var så underligt 
underligt välbekant
och ljuset kom brett in 
i breda rum och sängarna 
stod också breda 
åldern omkring mig 
var som luft i skåpen
och tysta dörrar 

allt fanns ihop 
och ljuset fortsatte 
genom rummen 

det var telefonsamtal och 
förberedelser för resor 
mamma kom hem till mig 
när jag inte var där
och jag kom hem till mamma 
när hon inte var där 
lever du eller är du död
och svaret att
det vet jag inte jag håller inte 
så noga reda på det

i drömmen sätter någon händerna
till munnen och ropar 
mil och mil härifrån
.

Kamel

2011-06-05T22:41:00.002+02:00

han går aldrig tillbaka i sina steg, kamelen

även om det var en tanke av särskild lyster
som nyss blåste bort bakom honom

öknen är för stor för det

det är motvindarna som format honom så
den spotska silhuetten mot den blå arabiska himlen

när han ska resa sig
lägger vi märke till
att han lutar sig långt framåt
reser sedan upp bakbenen
och först därefter reser frambenen
sig upp under kamelen

därför
måste vårt tommaste bröst erkänna

är det sin egen konst att rida en kamel

för han kränger inte
åt vänster eller höger

han reser bara framåt
.

Vicke Vires upprättelse

2011-06-04T22:45:00.003+02:00

Tänker på fingrar. Det finns en liten hierarki även där. I handen. Finast är förstås tummen. Utan den klarar man sig inte. Det är ju den man messar med. Och näst i hierarkin är väl pekfingret, oumbärlig för att manövrera sig fram över pekskärmar. Sedan kommer nog långfingret, som rakt uppsträckt tar vid i biltrafiken där orden slutar. Och ringfingret, det enda klädda fingret, fullbordar den kvartett av extremiteter som handen ståtar med.

Javisst ja. Det sista fingret. Men det är det ingen som räknar med. Det är av ingen nytta och inget värde. Evigt begabbad och sedd ner på. Hör själva: lillfingret. Eller Lilla Vicke Vire, som det heter i barnramsan.

Men jag vet när detta finger var störst av alla. I lumpen.

Till lumpen hör att man kånkar vapen. Och avfyrar det. Och måste därför mellan varven rengöra det. Oftast som sista grej för dagen. Steg 1, man plockar isär vapnet. Steg 2, torkar bort allt smuts och svart inuti. Steg 3, oljar in det. Steg 4, sätter ihop vapnet igen.

Furiren kollade att steg 2 var klart innan man fick tillåtelse att gå till steg 3. Hittade han minsta svart på någon vapendel fick man bakläxa och ställa sig sist i kön. Vi hade en särskilt petig furir som hette Jönsson. Ja, det är inget utpekande att nämna honom vid namn. Alla heter Jönsson. Och denne Jönsson lyckades alltid heta nåt fel på rengöringen. Han kände efter med lillfingret i pipan, drog ut, och det var förstås alltid en svart prick längst ut på fingret. Och hans favoritord: Inte rent. Gör om!

Där – om ingen annanstans – var lillfingret kung.

Furir Jönsson hade extra långa och extra smala lillfingrar. Ett anställningsvillkor för en militär. Men nu görs väl ingen lump längre och regementen läggs ner. För hotbilderna har tagit slut.

Man kan nästan föreställa sig en skolsal någon gång i framtiden, år kriljoner e. Kr., där magister Jönsson (för alla heter Jönsson även då) frågar klassen:
Så vi hade alltså en gång i världen ett femte finger, kallad lillfinger, och nu frågar jag er: varför tror ni att det försvann?
En skog av fyrfingriga händer i luften. Han tittar på flickan längst fram. Vad tror du, Vicke Jönsson?
Och hon svarar prompt: Det var för att militäryrket försvann.
Vilket är det rätta svaret.

Förstås. För det vet ju alla som gått i skolan, att flickan som sitter längst fram alltid kan alla frågor.
.

Juni natt blir aldrig av

2011-06-03T23:44:00.006+02:00

Som jag skrev någonstans i mitten på blogginlägget den 2 november i fjol …

” Nästan som drottningen av dem alla ställer sig nästa person upp. Med en krans i håret håller hon ut sin knutna brunbrända hand. Det är Juno. Läser kort och klart:
”Sju blommor i hagen
plockar den längsta dagen”.

Och så är det nu. Vårens sista månad har satt sig ner och sommarens första månad ställt sig upp. Juni. När man gick i skolan var det en förtrollande månad, skolavslutningen som väntade i aulan.
Och det är majstångsresningen, när årets sol står högst på himlen.
Juni, sommaren innan det gröna gräset bränts till brunt.

Och de ljusa sommarnätterna ... fanns det inte en dikt ”Juni natt blir aldrig av”?
Googlar inte denna gång, går till bokhyllan, och visst, där är den!

Och av en av mina favoriter, dessutom:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Harry Martinson,
ur samlingen Cikada, 1953
.

Snille och karamellsmak i Zetterlunden

2011-05-30T23:54:00.009+02:00

Så går maj mot sitt slut och nobelpriset i snille och smak av karamell har delats ut. I Monika Zetterlunds park, "Zetterlunden" kallad. Tidigare var det vid Koppartälten i Hagaparken. Men den rödvitrandiga påsen över huvudet var sig lik. Och väl avpåsad stod han där, årets karamelodiktstipendiat i all sin glans: Glans.

Inuti påsen således Johan Glans. Och inuti "karamelodiktstipendium" både melodi, karamell och förstås Ramel.

Povel Ramel, detta unikum i svenskt nöjesliv. Denna oöverträffade revykreatör och visdiktare. Och, skulle jag vilja säga - och denna aspekt tigs ofta ihjäl - denne enormt säkre stilist. Humor är ofta en slöja som döljer den virtuose författaren bakom. På samma moln däruppe må både Povel, Torsten och Tage sitta och dingla med benen. Herrarna Ramel, Ehrenmark och Danielsson delar den slöjan.

Läser man Povels två memoarböcker, Följ mig bakåt vägen och Som om inget hänt, njuter man utan minsta hejd av hans spiritualitet. Då avslöjas han i hela sitt geni. Povel vederbörligen avpåsad. Men förmodligen ville han ha det så. Oavslöjat. Kunna titta ut på världen genom sin påse av pur humor - det räckte kanske med sådan glans.

Och Johan, den 29e stipendiaten i ordningen, säger: "det här är det finaste priset jag fått i hela mitt liv".

Inte att undra på. Priset var en summa på 30 000 riksdaler, två kilo karameller och att bli omnämnd i bloggen Görans Penna.
.

Knatter med pling i slutet

2011-05-29T22:11:00.008+02:00

Dung. Du dung dung. Bring it on home to me. Ten. Ten. Tennessee Waltz. Tio i topp. Mina inspelningar på Philips rullbandsspelare. Lördagar klockan tre. Större än Tio i Topp var ingenting på den tiden.

Och Bengan hade två biljetter till själva sändningen den lördagen. Helt otroligt bara! Vara med på Tio i Topp! Bengan och jag. We were the rock´n roll kids.

Men så blev sändningen inställd. Tio i topp hoppades över den gången för att det var en amerikansk president som blev skjuten i en kortegebil i Dallas.

Vad hände då med dyrpriparna, biljetterna? Jo, kommande lördag bev sändningen av och biljetterna gällde för den dagen i stället. Och då var Bengan och jag där. Som en biosalong var det, massor av småkillar och tjejer. Men inget stoj. Klas Bjurling var stenhård. ”Vi har ett rum här bakom dit vi kan ta den som inte sköter sig.” Vi skötte oss.

Tio på listan. Och fem bubblare. Och Bengan och jag var där när det hände! En ny etta och min favorit just då, Rhythm of the rain med Cascades.

Lyckan fullständig!

Men så det obegripliga. Tio i topps kännemärke, mentometern med det där knattret under röstningens gång och som avlutades med det lilla pinglet av en klocka. Det var bara ett leksaksgevär som Klas Bjurling höll upp och knattrade med för att det skulle låta. Mentometerröstningen hade annars varit helt tyst. Och det var väl inte radiomässigt.

Jag hade lättat på förlåten. Slöjan hade fallit och jag hade skådat in i det allra heligaste. Det riksbekanta mentometerljudet fanns inte. Det hade visat sig vara ett leksaksgevär i händerna på den store programledaren Bjurling! Han hade lika gärna kunnat säga brrrum med läpparna och lekt bil.

Jag gick därifrån en stor uppevelse rikare och en lika stor illusion fattigare.
.

Raoul Wallenbergs Torg

2011-05-23T23:22:00.005+02:00

Margareta Krook
tittar långt ut över torget
med sin skarpa blick
där jag släntrar över
i andra tankar

är nästan framme
vid Arsenalsgatan
när något rullar
efter mig

en klotformad sten
av halva min
storlek ungefär

den är full med text
i rad efter rad runt stenen
den första är på svenska:

vägen var ofta rak
när judar fördes bort att dödas,
vägen var krokig, farlig och kantad av hinder
när judar sökte undfly mördarna

därunder samma text
på andra språk runt stenklotet
jag sätter fingret i inbuktningarna
räknar till tjugofyra språk

nu rör den sig
inte ur fläcken för mig
den vill ha en
rad av mig först

jag förstår det är
så den går runt

så rullar klotet med
tjugofem språk runt sig
tillbaka på sin plats
på Raoul Wallenbergs torg
.

Caféensamhet med frestelse

2011-05-22T22:51:00.005+02:00

Jag ska komma in genom dörren och stänga den ljudlöst. Sen ska jag hänga av mig hatten på en krok på väggen. För jag ska ha en hatt och det ska också finnas en krok på väggen för den. Servitrisen ska titta upp och hälsa vid namn. Ska´re va´re gamla vanliga? Jag ska le och nicka, men inte säga nåt.

Längst in i hörnet ska jag sätta mig. Så att jag har vägg bakom mig och till vänster om mig. Ut i lokalen ska jag kunna se rakt fram och åt höger. Jag ska inte vara ensam på caféet. Andra ska vara där, sitta vid borden, lite halvfullt ska det vara.

Så jag ska inte vara ensam på caféet. Men jag ska vara caféensam. Höra att det sägs något omkring, men inte exakt vad. Orden ska inte flyta ihop till någon mening, bara flyta omkring som en rök i lokalen. Inte tyst. Inte larm. Men sorl.

Jackan ska vara kort och jag ska hänga av mig den över stolsryggen mitt emot. Skrivdonen ska jag just ha plockat upp och lagt i ordning när frestelsen kommer in. Frestelsen ska inte vara kantig utan mjuk och kännas tydligt att det är ansjovis i och inte bara potatis, lök och grädde. "Inte oviss om ansjovis", går jag motvilligt med på att ha som devis, mån om att inte tära på min beskurna ranson av ordlekar.

Efter att ha färdignjutit den janssonitiska frestelsen ska jag med en suck luta mig tillbaka i stolen, som gärna får vara en soffa, i alla fall något stoppningsfullt. Lite olagomt uppsluppen efter den furstliga frestelsen ska jag låta undslippa mig något till närmsta granne om att Fint väder idag. Sagda granne ska då genmäla mig mig med ett Ja, men dom har lovat regn i morron.

Efter dessa utgjutelser ska lugnet åter sänka sig i lokalen. Jag ska då ta min kopp te jämte funderingsalstrande tuggummi och ta upp mina skrivdon. Samt skåda över lokalen in i en annan värld som befolkas på ett hittills obeskrivet sätt. Kanske därvid haka i något som sorlar.

Då, och först då, kan jag doppa min penna i mig.
.

Sven Vintappares Torg

2011-05-16T23:28:00.011+02:00

Trubaduren upptäcker,
sjungandes såsom
trubadurer pläga,
att han befinner
sig i en gränd
i Gamla Stan:

är det vinter eller är sommaren vit
vilket torg, som en håla i stenen
man kan fråga sig varför jag tagit mig hit
men det var för att vila benen

jag är kommen från Pluto på något vis
där den brinner i rymden i en hög av is

där den brinner i rymden i en hög av is

och där ligger det visst nåt ihoprafsat grus
är det Svenne himself där i solen
får jag skrynkla dig in i en skrynkelsam blues
låt mig sitta ett tag här i solen

only be my paraphernalia please
jag är brinnande i en hög av is

jag är brinnande i en hög av is

kom och knäpp några drömmar på min gitarr
det är låten som låten bestämmer
och egentligen hajar jag inte ett barr
ingen susning var skorna klämmer

fast jag hummar min stump naturligtvis
för den brinner gott i en hög av is

för den brinner gott i en hög av is

gamle Sven, det rann rödare vin i mig förr
och jag vet allt jag har är för stunden
bara mors & goodbye står det kallt på en dörr
därför blir jag dig evigt förbunden

om du då ville tappa mitt vin i repris
så jag brinner igen i en hög av is

så jag brinner igen i en hög av is
.

Mama and papa

2011-05-15T23:57:00.004+02:00

mama and papa are dancing in the sun
hey and ho billy boy what a merry-go-round
i am watching clouds and i hum their love
and we all go a-shining in the summer sea

there´s a family picture i am looking at
and we all go a-shining in the summer sea
mama´s hair is curly and papa´s got a hat
hey and ho billy boy what a merry-go-round

they were strangers and my dream is a pack of lies
hey and ho billy boy what a merry-go-round
but fake is just a friendlier bosom of time
and we all go a-shining in the summer sea
.

Färd med bro

2011-05-14T23:37:00.004+02:00

Nu går bron upp. Och vi stannar.
Om man går ut nu trillar man ner.
En giraff kan gå under
om han kan simma.
Eller en dinosaurie.
Bron är som en dinosauries hals som är nyfiken.
Bron är en vägg som tar slut.
Fönstret kan man se igenom
från båda hållen.
För en myra tar aldrig bron slut.
En myra vet inte om den går uppåt eller rakt fram.
Det vet inte dinosaurien heller.
Inte vi heller. Oftast.
Ingen har en korvmacka
men det är en sån dag.
Man kan se bron för den står upp.
Broöppningen är brons vingar.
Stolarna är mjuka och smutsiga med människor i.
Dinosaurien är myrans vingar.
Myran är dinosauriens vingar.
Vingarna kommer bara från två håll.
Man kan vänta nedanför en bro.
Eller längta uppför den.
Farbrorn som sover håller hårt i portföljen.
Nu går bron ner. Och vi åker.
.

Det är den där dagen idag

2011-05-13T22:02:00.003+02:00

Sett någon svart katt gå över gatan i dag? Eller har du gått under en stege? Lagt en nyckel på ett bord? Kanske spänt upp ett paraply inomhus?

Som om den här dagen skulle behöva hjälp på traven att vara olycksbringande. Om det nu är det den är. Någon säger plötsligt: har du tänkt på att det är fredagen den 13e i dag? Och man iakttar med oro att man då blir orolig, fast man låtsas som om det regnar.

Det är ju det där med speglar också. De får man inte ha sönder, för då blir det sju års olycka. Det brukar vara sju i sådana här sammanhang.

Det är ju sju gärdsgårdar man ska hoppa över för att man ska drömma om sin tillkommande. I det fall man lagt sju plockade blommor under huvudkudden. Fast det är ju förstås inte olycksbringande, menar jag. Om inte bonden, vars ägor man vid gärdsgårdsöverhoppandet intränger på, äger en lösgående, kraftfull och revirinriktad tjur.

Siffror äger ju en magi. Tycker vi. Det är udda siffror som har den där dragningskraften. Sju, som sagt. Och nio, ett heligt tal för kineserna, om jag minns rätt. Och sagans tretal. Sagorna kryllar av tre, bockarna Bruse är tre, alla handlingar som ska göras är tre till antalet.

Magi måste vi människor ha. Och finns det inte så måste vi skapa det. Så att vi får en känsla av att vi fattar nåt av tillvaron.

Siffror är lätta för oss att kasta vårt magiska nät omkring. Bokstäver undkommer nätet. Låter lite slarvigt av oss. Kan vi inte utnämna åtminstone bokstaven X till exempel? Är den magisk? Kanske till och med lite olycksbringande? Ja, det klubbar vi.

Och en av veckodagarna, fredagen, är lite halvfarlig. Och blir helfarlig om man kopplar ihop den med talet 13.

Dagen idag alltså. Om ni i dag dessutom ser en svart katt lägga en nyckel på ett bord och gå över gatan under en stege samtidigt som den spänner upp ett paraply inomhus, då ska ni dra öronen åt er.

Däremot är det ingen otur att krossa speglar, när jag tänker efter. Sånt är bara skrock. Fråga Eric Saade.
.

Tor Johansson

2011-05-11T23:58:00.007+02:00

Ja, jag vet. Om man tittar på det förra blogginlägget och sedan tittar på det levande vädret så är det inte mycket som stämmer.

Vad kan det bero på? Det är hur enkelt som helst att svara på. Titta bara uppåt, rakt uppåt in i det lilla ulliga molnet där. Då hamnar du i Väderlekens Högkvarter. Där själva Bestämrummet finns.

För bara några dar sen var Bestämrummet knökat av folk. Där satt Tor och Kjell och Ingemar. Du kanske inte tycker att det låter som knökat. Men du ser ju hur litet molnet är.

- Nu när Skockis inte är här så är det vi som bestämmer, sa Tor, och spände ögonen i sina två söner. Normalt skulle han aldrig vågat kalla Zeus Molnskockaren så, men nu kunde ju Zeus som sagt inte höra. Eftersom Zeus fått tag i en sista-minuten-charter och åkt till Grekland med två av sina fruar och lämnat till Tor Johansson att hålla fortet så länge.

- Jag röstar på smällvarmt, fortsatte Tor.
- Men då stämmer det ju inte med oljerocken och krokodilen, sa Kjell, pingisspelarn.
- Nä, då blir det helfel i Görans förra blogginlägg, förtydligade Ingemar, boxarn.

Pappa Tor blinkade med ena ögat: Precis. Det är just det som är poängen, klykar ni väl!

- Nä, fortsatt kallt röstar jag på, sa Kjell, pingisspelarn.
- Jag med och då vinner vi med 2-1, förtydligade Ingemar, boxarn.
Tor blinkade då med båda ögonen. Som ordförande har jag tre röster, bestämde jag just, svarade han, så jag vinner med 3-2. Med ett sklabonk drämde han hammaren i bordet, så att hela det vita molnet gungade till.

Så om du nu flämtar under den plötsliga smällvarmen, titta inte på mig. Det är Tor Johanssons fel.
.

Det är kängurutider

2011-05-05T23:37:00.006+02:00

Nä, någon Sohlman rules, det är det knappast nu. Inte Pöhlman heller, visserligen. Men Coldman kan vi väl kalla det, när vi ändå är igång. Mössor, vantar och halsdukar har sökt sig fram till folk igen.

Men jag klagar inte. För jag har tagit på mig min oljerock. Den är grön, lite militär så där. Sladdrig som Colombo. Och massor med fickor kors och tvärs. Idel finemangsaker alltså. Till råga på allt har den en suverän anordning. En FICKA SOM GÅR ÖVER HELA RYGGEN. Ja, ni såg rätt. Nu förstår ni hur jag ryser av vällust.

När jag förut under första vårvärmen hade de där normalfickiga jackorna fick jag ha den svarta anteckningsboken och den svarta pennan i ryggan. Och alltså haka av mig ryggan + fiska upp anteckningsbok och penna + skriva den odödliga dikten + lägga tillbaka dem i ryggan + svänga på mig ryggan igen.

Nu har jag den svarta anteckningsboken och den svarta pennan elegant i ryggfickan som går runt så fint att jag når den lika besvärsfritt som kängurun med sin unge i pungen.

Ni har ju aldrig sett en känguru haka av sig en rygga + fiska upp en unge därur + klia ungen under hakan + lägga tillbaka den i ryggan + svänga på sig ryggan igen. Kängurun skulle uppleva det som lite omständligt. Så ock känguruns unge.

Nu står jag på perrongen på R, lättjefullt väntande på tåget som ska ta mig till S och som i förbigående plockar jag fram den svarta anteckningsboken och den svarta pennan och skriver ner det odödliga och lägger de båda tillbaka igen med en nonchalant flinkhet som skulle göra en känguru grön av avund.

Så jag klagar inte. Det finns kompensationer mitt i den råaste rusk. En kängurutid. Tills mössor, vantar och halsdukar rinner av oss igen och in i garderoben. Tillsammans med oljerocken den gröna.
.

I slutet går de fram

2011-05-03T23:44:00.009+02:00

Våren har kommit av sig. Åtminstone idag och åtminstone här. Kallt och rusk igen.

Men vädret är alltid intressant. Åtminstone i TV. Har ni tänkt på det där som ALLA väderpratare gör när de pratat färdigt och nyhetsuppläsaren avannonserar programmet?

Ni kanske inte tänkt på det där, men jag har faktiskt gjort det alltsedan John Pohlmans tid. För det var han som började med det.

Pohlman: . . . men på eftermiddagen alltså något uppklarnande. (slutorden). Claes. (märk det lilla stafettordet + snabb blick mot nyhetsankaret).
Elfsberg: Tack. Se oss igen i sena Aktuellt.
Eftertexterna rullar, studion släcks ner lite, kameran zoomar ut och Pohlman GÅR FRAM TILL Elfsberg, de verkar småprata gemytligt några ord, sen svart i rutan och programmet slut.

Och så gör numera ALLA väderpresentatörer: litet stafettord + går fram på slutet. Alla. Oavsett nyhetsprogram. Oavsett kanal. Titta efter nästa gång det är Vädret efter Nyheterna/Rapport/Aktuellt. Pohlman bildade skola.

Man kan nästan tänka sig en anställningsintervju: du är oerhört kunnig rent meteorologiskt, men du går ju inte fram på slutet, så tyvärr . . .

Pohlman rules. Det var också han som kastade pekpinnen. Nuförtiden är det försås en självklarhet att det är med handen som vädergubben/gumman pekar. Men i prepohlmansk tid satt det alltid en pekpinne i nypan på Artur Similä och Leo Rannalett. Så hette de på den tiden. Lät lite finskt. Som det idag låter norskt i våra vädersammanhang.

Pohlman rules. Han blev hedersdoktor i meteorologi vid Stockholms Universitet 2002. Han lirade jazz vid pianot. Och han hade humor (har, menar jag). Så han förlåter nog svenska folket när han fick bli John Pöhlman vid strilande väder. För det kompenserades av att han ändrade skepnad till John Sohlman när det sedan blev strålande väder.

Det där sista min fromma förhoppning just nu. Muttrar och huttrar jag inifrån min filt av blog. Att Sohlman rules.
.

Klotterplank

2011-05-02T23:33:00.004+02:00

Nyheten om Usama bin Ladins död får mig att tänka på lite olika saker.

Först det där med bildbevis. Jag vet inte om det var i Expressen eller Aftonbladet (finns det någon skillnad mellan de blaskorna?). Titta här en bild, vad skäggig och död han ser ut. Och titta här en annan bild, vad skäggig och levande han ser ut. Bevismaterial A, your Honour, säger Aftonpressen eller Exbladet triumferande.

Hmmm, då finns det också bildbevis på att Godzilla finns, han gick ju på gatorna 40 meter hög där i Japan eller vad det var, det såg vi alla tydligt.
Man trodde ju annars att det finns sisådär en miljard människor som i dag kan manipulera en liten bild till vad som helst.
ExAftonPressBladet skämmer bort oss med ännu ett bevis på bottenlös enfald.

Men såklart han är död. DNA and all that. Dansande människor i New York och tal om att rättvisa skipats, seger över terrorhotet osv. Då går mina tankar till Sir Arthur Conan Doyle.

Doyle tog livet av professor Moriarty. Det var den mest elaka av bovarna i Sherlock Holmes. Hjärnan bakom alla skurkaktigheter. Helt enkelt ärke-elakingen. Han är borta! Så bra! Allt är räddat! Men hoppsan – där dyker överste Moran upp, Moriartys andreman – va, var kom han ifrån, menar du att det finns en till som är elak?

Vad som än fick ihop en Usama bin Ladin kanske får ihop en till? Är det en för djärv gissning?

Min bloggpenna suckar lite här medan den raspar fram nollorna och ettorna över terminalglaset. Försynens ironi har gjort en sådan försåtlig likhet mellan fiende och fiende.

Man kan tänka sig en arabgrabb framför ett klotterplank. Skrivandes med jättebokstäver DOWN WITH USA, några al-Qaidianer går förbi, nickar gillande och försvinner ur rutan, grabben fortsätter med det han höll på att skriva tills det står med stora bokstäver DOWN WITH USAMA BIN LADIN.

Och man kan vidare tänka sig att några jänkare går in i rutan, ser det som alltså står där på planket, nickar gillande och försvinner ut till vänster, varpå grabben suddar bort MA BIN LADIN.

Och med det kanske det är nog klottrat i denna del av cyberrymden för i dag.
.

Luftens fingeravtryck

2011-04-30T19:23:00.007+02:00

Väl återbördad från kastanjernas och syrenernas Prag lyssnar jag på Spanarna på P1. Det är Gabriella just nu (minns inte hennes efternamn – Ahlström?). Och då tänker jag på det.

Precis som jag tänker på det, när jag hör Ingvar Carlsson (det händer fortfarande då och då att han uttalar sig i något).

Deras röster. Att Gabri har en så vacker röst så man nästan glömmer vad hon pratar om. Och att samma glömska inträffar när Ingvar pratar. Men av motsatt skäl.

Väldigt särpräglade röster får mig tänka på själva rösten. Hur den som en flod går genom människan innan den hörs. Hur den korvar sig genom kroppens alla senor, muskler och hålrum och genom själens alla minnen av uppväxt, obändig längtan och nerplöjd skräck. Alltså det som gör oss till människor. Det gemensamma vi har, att vi är unika.

Ljudet av vår röst. Lika unikt som dragen i vårt fotografi. Eller vindlingarna i vårt fingeravtryck. Samma unika drag och vindlingar som avslöjas när vi talar. I en framtid får vi nog röstpass. Alla pass av papper och plast borta. Bara att öppna munnnen och säga nåt, när vi vill passera gränser här i världen.

Så tänker jag här på gränsen mellan april och maj. Den eldiga Valborgsmässoafton, som man frusit in vid en brasa så många gånger.

Vid Valborg finns det liksom ingen hälsning. Julen är god, nyåret gott och påsken glad. Vad önskar man till Valborg? Kanske varm? Why not? En allitteration är alltid en alliteration. Så jag avbloggar april med en tillönskan om en Varm Valborg.

Medan körsbärsträden dagen till ära gör sina fingeravtryck i luften och snöar sin ljusvioletta blom över Kungsträdgården.
.

Staden på tröskeln

2011-04-23T20:24:00.012+02:00

Man kan sitta på Strahovklostrets uteservering med en Svaty Norbert. Och kanske titta in en sväng på hur bryggningen tuffar på.

… och gå på Karluv Most där de en gång mitt på bron slog tillbaka den svenska ockupationsarmén och försvarade staden

… se om det går att hitta mitt namn på John Lennon-muren sen förra gången

… promenera på Petrinkullen och haja till vid statygruppen uppåt kullen, Olbram Zoubeks människor gjorda av mera och mera hål

… gå till Gamla Torget när magen kurrar och se om de fortfarande helsteker gris över eldar där

... bländas uppåt av de störtande galenänglarna på katedralens tak i Hradcany

Med andra ord, nu är det Prag som gäller några dagar. Nu på tröskeln till den varma tiden på året. Det känns bra. Praha betyder ju Tröskel.

Prag. Hjärtat i landet som fött hockeystjärnor som Vlach, Vanek och Bubla. Och Marian Stastny. Och Stanislav Pryl, Frantisek Jirik och Josef Golonka.

Prag. Flugvingarna som lyfter språket och sorlar i Tolkiens gränder smidda av mörker.

Prag. Med den tidiga vårsolens strålar av bärnsten genom sejdeln. Då går det inte längre. Man måste läsa de där raderna högt, eller i alla fall mumla i humle:

dobre vlasim u pokralni zevrem
ya ma sira e lo strani je strani melodía
edlech dima a vost davno jelen
o narodje a mi novy y novy poezía

Tjeckiska? Ja, det kan det väl vara. På tröskeln i alla fall.
Där man sitter på ett café vid hörnet av en av alla gator Franz Kafka trampat.
.

Poet 3 - söderkis och maestro

2011-04-20T23:10:00.005+02:00

Även den tredje är en av de erkänt stora poeterna i Sverige. För att inte säga världen. Den ende svenska författaren vars namn ständigt cirkulerar i spekulationerna kring vem som får nobelpriset i litteratur.

Jag läste honom knappt på 1900-talet. År 2000 eller 2001 var jag på en skrivarvecka på Biskops Arnö. En av de andra på kursen var helsåld på Tomas Tranströmer. Jag blev nyfiken och började också läsa honom. Och gör man det är man fast.

Och på 2000-talet har jag sett musikföreställningar till hans ära, jag har suttit en halvmeter från honom när vi båda satt på Söderbokhandeln och lyssnade på en diktuppläsning, jag har sett honom spela ett pianostycke med vänsterhanden och fått stående applåder, det senare dock inte från mig, då jag lustigt nog hade högerhanden obrukbar just då pga mystisk musarm, och ”applåderade” ljudlöst med vänster hand.
Det har blivit mycket Tomas de senaste tio åren.

Vilket rikt författarskap han har! Massor av år – han hyllades nyss på sin 80-årsdag – och samma ruggigt höga kvalitet genom allt. Han är metaforens mästare. Vad som menas med det går inte att förklara, man måste visa. Jag har hans nya ”Dikter och prosa 1954-2004". Jag kan slå upp den på måfå var som helst och ut ramlar guldkorn:

”men reaplanet nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka”

”vi ser nästan lyckliga ut i solen, medan vi förblöder ur
sår som vi inte vet om”

”Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
Jag är inte tom, jag är öppen”.

"I varje dröm trängs ansikten och kroppar -
de drömda människorna är fler än vi.
Men de tar ingen plats …"

"Vem har adressen?
Vet inte. Men det är dit vi går."

"Alla står i kö hos alla."

I förbigående är han också den erkänt oöverträffade haikudiktaren i svensk lyrik. T ex den här:

"De bruna löven
är lika dyrbara som
Dödahavsrullar."

eller den här:

"Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig."

I min egen diktsamling Kärleken tar för lång tid har jag en dikt som anspelar på en känd dikt av Tomas Tranströmer. Jag skrev då till honom och frågade om han tyckte detta var OK och fick direkt svar från honom med hans samtycke. Min dikt heter Piazza Navona och hans är den fantastiska Romanska bågar. Men jag tänkte inte återge någon av de två här.

Måste låta er njuta av den här i stället, hämtad från "Klanger och spår", 1966.

Sommarslätt

Man har sett så mycket.
Verkligheten har tärt så mycket på en,
men här är sommaren till sist:

en storflygplats – trafikledaren tar ner
lass efter lass med frusna
människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi.
Gräset har en grön chef.
Jag anmäler mig.
.

Poet 2 – han fick fel adress

2011-04-19T22:33:00.010+02:00

Samtida poethöjdaren nr 2 kom till mig mycket senare i livet. Läraren på en poesikurs delade ut lite diktböcker helt slumpvis till oss. Den jag fick hette kort och gott Grönskan. Och författaren Lennart Sjögren. Hade aldrig hört talas om honom.

Och jag började läsa. Inte så dumt, tänkte jag direkt. Och upptäckte mer och mer, det här var ju en skatt. Han skrev mycket om djur, han hade en sån klokhet i orden, jag gjorde en massa upptäckter när jag läste honom och han skrev så där lugnt och enkelt. Ungefär så skulle jag vilja beskriva det.

Hans diktsamling Dikter 1982-2004 köpte jag och oj, vilken bok. Omslagsbilden från en av hans egna målningar Sommarvatten. En oerhörd bok. Den blev en favorit. Jag brukade läsa i den ofta när jag var lite, ja helt enkelt deppig. Det gamla ordet hugsvalelse passar bra här. Det fanns motiv och perspektiv jag aldrig mött. En räv som får skabb. Hur det ser ut för fiskarna när man sågar upp en vak. Många fantastiska dikter.

Diktsviten Fågeljägarna har han talat in. Den är urbra att läsa. Och helt fantastisk att lyssna till. Gör man det medan man står och diskar så älskar man att diska.

Jag nämnde det på bloggen i fjol (i inslaget den 30 september) hur vi hamnade på samma diktuppläsning. Bokmässan i Göteborg. Det var ett stort gäng poeter som skulle läsa. Lennart Sjögren och jag råkade hamna i samma pass. Så jag satt och lyssnade när han läste ur en ny samling. Han höll ut boken på rak arm när han läste, väldigt speciellt och coolt, tänkte jag då, men det kanske bara var den där långsyntheten som sätter in på äldre dar.

Och så läste jag ur min Kärleken tar för lång tid. Till min stora glädje satt han kvar då och lyssnade.

På något sätt kom vi sedan i samspråk utanför uppläsningslokalen och jag minns att han sa något om att jag tillhörde den yngre generationen poeter, det är väl en 20 år som skiljer. Och jag gav honom ett ex av min bok och han sa att han ”skulle skicka mig nåt” och jag skrev dit min mailadress i boken.

Det var bara det att det hela var ”surreal but nice” som Hugh Grant sa till Julia Roberts i Notting Hill och i min förvirring skrev jag nog fel mailadress, jag hade bytt adressen precis i den vevan. Så den lyriske jätten av Öland kanske har skickat nån hälsning till mig utan att det gått fram. Klantigt. Men hela mötet var både surreal och nice. Och så nära kom jag ju inte Fröding eller Ferlin.

Det jag skrev här uppe, den där dikten om "hur det ser ut för fiskarna", den finns i Lennart Sjögrens Lövskogselegier från 1982:

Is

Sådana som är intresserade
av att sälja is
samlades förr på sjöarna
med långa sågar.

Det kunde då
när dagen var mycket stilla
höras till dödsriket
hur stycken skars ut av vinterns kött
och fiskarna såg en brunn i solen.
.