.

.

Bladlusen sjunger in juni

Så här i de skälvande sista timmarna av maj, kan vi faktiskt konstatera att de just är skälvande. Av köld. Hrmf. Så kan det inte få fortgå. Finns det ingen som kan sjunga fram lite sol och sånt?

Jo, det finns en gigant därvidlag. Bladlusen. Så vi knackar på hos honom. Han kan nog sjunga goodbye till maj och hello till juni.

Och där ser vi bladlusen nu. Gungande på ytspänningens hav. Sjungande varvat på människomål och bladlusmål (låter som gammal böhmiska) på melodin I Am Sailing (Rod Stewart).

dobre vlasim
dobre eldna
o zaj lorem
jedan jan

edlech dima
edlech sabor
njemin charma
lo be va

sätta segel
är jag feg el-
ler är jag allt-
för modest

havets hare
har en regel
navigare
necesse est

han vänder sig om på andra sidan och tar det igen så att även de nyfödda tärnorna kan nynna med

dobre vlasim ...
.

Jorå, hon vann

I lördags var det femte gången. Som Sverige vann den där tävlingen som haft så många namn. Schlagerfestivalen. Melodie Grand Prix. Melodifestivalen. Eurovision Song Contest. Men just nu verkar vi alla här i landet ha enats om att den heter ”Jorå vischen”.

Som vi tyckte redan när Loreen vann den svenska uttagningen, var ”Euphoria” en jättebra låt, vilket gav anledning till förhoppning om en bra placering i finalen i helgen. Men den var allmänt segertippad och sånt kan vara dödskyssen för en låt. Vi minns ju hur den segertippade Anna Bergendahl för några år sedan röstades bort redan i semifinalen.

En annan nackdel var ju att alla röstar på sitt grannland oavsett hur låten låter och vi har ju bara några få grannländer.

En tredje nackdel kunde vara att hon sjöng för bra. Många av de senaste årens segerlåtar har ju varit av typen ”vem trampade katten på svansen?”

Själva numret var också stilrent och av hög kvalitet, vilket var mycket oroande. Där fanns ju varken eldslukare som hoppar bock eller 24 dunkande trumslagare med slaktarförkläden.

Sen gick hon ut på scenen barfota utan smink och utan tajta kläder, hon ensam hela låten i stort sett. Och sjöng.

Och plötsligt vände allt i tävlingen. Hjärna, hjärta och kvalitet uppskattades plötsligt av hela Europa. Och trams, plagiat och smaklöshet förpassades dit där det hör hemma, på sophögen.

För läsaren som till äventyrs inte såg det, kan meddelas att Loreen fick 113 poäng. Låter som fin utdelning, kanske du spontant säger. Men jag menar inte att hon fick 113 poäng, utan 113 poäng mer än tvåan. Hon fick totalt 372 poäng, näst högst genom tiderna. Tolvorna regnade in över Loreen och hon fick poäng från alla deltagande länder.

Från alla utom ett land. Italien. Om man åker till Italien, hittar man nog många låtar med eldslukare och trumslagare som hoppar bock med slaktarförkläden och svanstrampade kattor.

Det Loreen lyckades med är jämförligt med att Zlatan kommer fri med målvakten i finalen i Fotbolls-EM i sommar och fintar till Källström som nätar i krysset till 5-1 för Sverige.

Eller att alla plötsligt slutar skövla den skog vi behöver på den här planeten för att överleva.

En rapport från den nischen
som vi kallar Jorå vischen.

.

Dagen man inte nänns

En ko råmar över ängen. Här var nyss vitan vinter, nu knakar det bara grönt runt om. Slemmiga långsamma sniglar och sprättfjädriga småfåglar som den sömniga första sommardagen inte nänns komma ihåg namnen på. På den svaschande kosvansen sitter sju flugor och åker med en stund, nej nu flög två av dem.

Alltid när det finns en sommar så finns det en öppen plats som är grön och när den tar slut så finns ett hus som kan vara rött med en knut som gärna är vit. Vid den knuten kan höga mörkgröna brännässlor finnas. Oftast när det går en liten pilt förbi den knuten kan han titta bort mot brännässlorna och tänka jaha.

Det här mötet mellan pilten och de brännande nässlorna under den sömniga första sommardagen är som en sked tankar i en regnvattentunna. När skeden lägger an neråt vattenytan, ökar den ytspänningen och spränger den sedan mjukt ner i tunnan med regnvattnet omkring sig.

Ett ögonblick tittar nässlorna och pilten på varann. Men sedan glömmer de tankarna ner i sig, i den del där de har sina regnvattentunnor.

För det finns redan annat. Två flugor gör en dans baklänges i uppvindarna med fem andra flugor efter sig. Och himlen är blå.
.

Smazzan och den lilla trumman

Såg i tidningen att SM i hockey avgjorts i dagarna. Alltså inte den fjompiga hockeyn, där de pucklar på varann huller om buller i hjälmar och bylsiga kläder och man blandar ihop vem som är vem – och kallar slagsmålet för VM.

Utan riktig hockey. Alltså bordshockey. Visste knappt att de hade SM i sånt. Men så vist inrättat är det. Tittar i tidningen på den fina bilden på några som spelar. Ser precis ut som jag kommer ihåg det. Sex spakar på vardera sidan för målisen, två backar och tre forwards. Och åkskåror i isen för dem alla. Aha, alla har inte raka skåror längre! En forward i båda lagen har en skåra som fortsätter i en rund båge bakom målet. Vilken idé! Då kan man ju göra mål genom att luras!

Bordshockey är så fiffigt konstruerat att man hela tiden kan välja mellan a) fegisstilen, b) offensivstilen och c) kombinerade offensivstilen.

Fegisstilen, där håller man hela tiden en hand på målvaktsspaken för att skydda målet till max, bara en hand kvar att sköta fyra utespelare. Blir lite tamt framåt. Läge för få mål i matchen.

Offensivstilen. Hela tiden båda händerna redo för utespelarna, en hand för målisen bara när man måste.

Kombinerade offensivstilen är detsamma + att man tänker ut kombinationer i förväg, man pangar inte bara på. Läge för många mål i matchen.

Pangade på gjorde man onekligen ofta. Det gick så fort, skönspel hanns inte med. Fulskottet t ex. Pucken hamnar i skåran precis framför min center och jag skjuter inte med klubban utan bara dammar in spaken i botten och centern slår till pucken som en projektil med sin egen kropp, förhoppningsvis i mål. Inte så snyggt. Och spakarna kunde gå sönder. Man fick komma överens i förväg om fulskott skulle tillåtas eller ej.

Snurrade man för häftigt med en spelare, kunde den rasa av den där lilla hållaren den satt fastkilad i. Ofta minns jag också att pucken kunde dundra över sargen. Nytt nersläpp blev det ideligen. Röda tröjor hade ena laget, blåa det andra.

Oj, vad mycket bordshockey jag spelade förr, i 10-15-årsåldern. Mest med Classe, tror jag, min syrras kille. Ofta när han kom till oss för att träffa syrran så spelade han och jag bordshockey i stället.

Vi gick in för spelet, kan man säga. Pucken gick ofta över sargen och en gång gick den inte att hitta igen, så vi tog en leksakstrumma från mina tennsoldater som passade i storlek och fortsatte. Det funkade. Det gör det alltid för entusiaster.

Han hade ett lustigt namn på mig. Han sa Smazzan. Först var det Dazzan, does + an = Göran. Sedan "small Dazzan = Smazzan. Classe var 5 år äldre och 1,85 minst.

På en jul minns jag en typisk Classe-julklapp. Ett paket stort som ett bordshockeyspel och texten ”Till Smazzan den dumma – i stället för trumma”. Lite för avslöjande, men man låtsades ”åh, VAD kan det vara?” Paketet helt tomt förutom att en liten bordshockeypuck mycket riktigt var fasttejpad längst in i ett av hörnen.

Rimmet var jag inte så impad av, men jag tyckte att det var urcoolt med inslagningen. Den har jag kört med ofta på jularna därefter. ”Typiskt Göran att slå in i så mycket papper och kartonger”, har det låtit.  Till ohöljd förvåning från undertecknad. Det var ju inte mitt fel. Det var Classe som började.
.

Haiku om vitsippor

Mördarens viskning
bland massgravens vitsippor:
jag är så ensam.

.

Blott Sverige spanska krusbär har

I Sverige talas spanska.

Det är det ursprungliga språket i den här regionen av tre länder som hänger ihop kulturellt och historiskt, tänker Sveriges statsminister Ferdinand Renfäll, där han sitter i regeringskansliet i det svenskaste som finns: huvudstaden Madrid.

Visst, italienska som man pratar i broderlandet Norge, är förvisso lätt att förstå, tänker Ferdinand vidare, men santamaria vad enkelt det låter, nästan barnsligt. Jag tror jag telefonerar honom och förtäljer detsamma i retsamma ordalag.

En statsministrig telefoneringssamtal går därför i västlig riktning. Över svenska och sedan norska tallar går signalen ända tills den landar med en skräll på regeringsdepartemanget i Norges vackra huvudstad Rom. Lureböjen lyfts prompt.

- ”Stassminister Ferdinando Refelli. Kämpego aften, hvem snakker jej me?” hörs på smattrande italienska.
- ”Hej, du Lillen. Ferdinand här. Ville bara ringa och häckla lite”.

Det hände rätt ofta att de pinglade varann. Italienska och spanska är tillräckligt lika för att förstå varann och tillräckligt olika för att reta sig på varann.

- ”Det har du inget för, Stroppen. Tänkte just hvad morsomt det är att bo här i Norge. Italienska som är så rakt och vakkert, så historiskt och ursprungligt. Tänk bara på Caesar och hans vikingar när de åkte skejter på nasjonalarenan Forum Romanum.”
- ”Skridsko, det var väl inget”, frustar Ferdinand, "långt innan dess hade vi tjurfäktning på Råsunda, så det skvätte om det”.

- ”Men inte du i så fall, du sitter väl bara under en korkek”, retas Ferdinando. ”Och snakker på ditt tillgjorda måte.”
- Sällan, Lill-Pysen, här ser du en som bland annat har tunnland med vin på Västgötaslätten att skörda snart.

- ”Akkurat detsamma har jej. Hardangervidda bågnar me vinrankor."
- Vi kanske inte är så olika när allt kommer omkring. Vi har ju inte sånt där sliskigt portvin i alla fall, som han i söder.

- ”Det kan du ha rätt i. Han sitter väl som bäst med sina obegripliga diftonger och drömmer om EUSEBIO, fotbollslirarn från förr.”
- Förstår inte alls det där. För mig räcker det gott med EU.

Och häcklandet som hittills gått horisontellt tar nu en sydlig riktning. Rakt in i öronsnäckan på Danmarks statminister Ferdinho Refao, som länge buggat dem, på kul.

”Ho ho”, skrockar han på vällustig portugisiska, ”mina tråkmånsar till vänner i norr!”
Han är just hemkommen från en fest med fyrverkerier på det färgsprakande portugisiska slottet och sitter nu solbränd på Rådhuspladsen och doppar sitt wienerbröd i portvin.
”Att de aldrig coolar ner sig. Portugisiskan är ursprunget och hela utvecklingen här uppe i soldränkta Norden. Det dom har, det har dom här i Lissabon."

Och så sjunger han, med många nasala och livsnjutande diftonger, sången om hans egen stad, så som den nedtecknades av skalden och nobelpristagaren Erik Axel Karlfao:

I Lissabon där dansa de på kungens röda slott,
bekrönta och bekransade, vid hurrarop och skott.
Där spelar havet som basun och fjärran violin
och varje kind är purpurbrun som starkt oportovin.
.